Ja Nej eller Kanske?

Bert, ni vet, Bert serierna fran SVT, sjong i en av hans avsnitt "E' det so har nar man e kar nar man e liten, hur blir det da nar man blir kar nar man e stor?"

Och banne mig om grabben inte har en smula ratt alltso.  Vad sjutton, allting blir ju jatte komplicerat nu nar man inte gar i 6an langre.  Hur vet man lixom om man ar ihop eller inte?  Risken att knata runt och tro att man ar tillsammans utan att den andra vet om det, loper ganska stor.  Eller kanske annu varre, tro att man ar singel medan nagon annan pastar att titels numera lyder Flickvan.  Mycket forvirrand.

Vad hande med att skriva en lapp: Far jag chans pa dig? och so 3 prydliga boxar att kryssa i ja, nej eller kanske?

Rakt pa sak, pang pa rodbetan, inget daltande utan snabba puckar, so vet man lixom.  Jag fragade samma fraga till mr J som jag dejtar for narvarande, och han svarade lite forvirrat att "Jo men man vet lixom...typ..."... "Nar man har kul med en person och umgas hela tiden och.." svaret liknade vad man kan forvanta sig fran ett dagis barn.  Han visste ju inte alls vad han pratade om.  Nu ar det ju mycket troligt at tmin fraga kom lite utan forvarning, men hans svar var inte konkret nog for att jag skulle noja mig och saga att "Jaha, ar det SO ni vuxna gor!"

...so, vaddo vet? Det gor man val inte alls ? Hur kan man veta om inget ar bestamt?  Jag ska ha en lapp - denna ska sedan galla som skriftligt intyg att min partner har valt frivilligt att "tillhora" mig.  So blir det lixom inte fragetecken sen.


Mr J himlade med ogonen och skrattade at mig.  Jag har val aldrig haft pojkvan so hur ska jag veta!?  Mannen i forarsatet pa den parkerade bilen vi satt i BedStuy, Brooklyn, dar vi hade kvalls picknick, tittade pa mig med stora ogon.

"Last someone told me they had never had a boyfriend was probably a 12 year old.."

Awesome... Eh, han tycker jag e ratt bra ando, so smodetaljer ar lojliga, men faktum kvarstar:
Varfor ar allt so komplicerat?

Only in New York ....

"bara i New York" brukar vi saga nar vi ser nagot so tokigt att man inte ens greppar vad det ar man ser.    Efter att ha bott har i over 3 ar nu, so ar man kanske nastan lite van vid upptag och knasigheter, vanvett och idioter, men idag tror jag allt jag hojde pa ogenbrynet, tappade hakan och stirrade, allt pa samma gang.

Sallan stannar jag, och mindre sellan vill jag ta bild, men idag ryckte det i handen nar jag mot mitt fornuft ville fotografera skapelsen som motte mig oa gatan, Down town NYC.

Sippandes pa min latte och tuggandes pa en banan gick jag i lugn och ro efter en massage pa Broadway  and Libirty St, och strosade mot tunnelbanan.  Fran ingenstans ser jag en man komma mot mig och efter att ha tittat bade an och tva ggr inser jag att han tagit "baggy jeans" till en helt ny niva.

Han har hasat ner sina byxor nastan till knana och har skippat kallingar halt och hallet, men i den hast han maste lamnat hemma hann han i alla fall ta pa sig en troja.  Men under trojan hangde och slangde en frigjorde penis.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, visste han om att den var los? Sag andra vad jag sag? Det var da jag kande att ett bild bevis kunde koma till hands so har i efterhand.  Men blyg och pryd som jag ar, stoppade jag mig sjalv i sista sekund.

Jag fnittrar fortfarande av bilden jag har i huvudet av den unge manen traskandes pa gatan med hela harligheten for varlden att beskada...


What a day, Massage, coffee, and a winky !

Mammas Skruttis !

Ny Energi

Aven om jag var illa tvungen att ga upp tidigt sa har jag haft en underbar dag.  I eftermiddags var jag pa massage i midtown NY.
Efter att ha blivit nypt och klamd pa i over en timme masade jag mig ofrivilligt fran spa oasen ut i ett rorigt New York for att hitta kaffe och tunnelbana tillbaka till Brooklyn.

Vadret i September ar perfect och jag kan inte i ord forklara hur underbart det ar att inte behova svettas minuten efter man dragit dush draperiet at sidan.  Bara det faktum att jag kan sova med tacket over mig och inte ihop knoglat i ett horn ar fantastiskt.

Det ar knappast host an, men det ligger i luften och sen sommaren ar ljuvlig.

Efter massage och laddade batterier kande jag mig redo att ta mig an dagen.  Fredag ar det ockso.  Eftermiddagen spenderades i park Slope, BK och blev sedan en sen kvall pa "AppelBee's"med en go van.

Nar allting gar bra, maste man ibland stanna upp och njuta av hur lycklig man ar.  Hur lyckligt lottad man ar, inte for att man har massa saker men for att man kanner underdrivna (ar det ett ord?) kanslor som man ofta i vardagen glommer bort.

T ex, jag odslar ofta alla mina minuter i vantan pa tunnelbanan med att sura over att jag missat foregaende tag.  Men! Nar jag kliver igenom sparrarna och hor att ankommande uptown tag rullar in mot stationen, kliver jag ofta nojt pa med iden om att "ja so har ska det minsann se ut"...

Vad skulle handa om jag riktade lika mycket energi at att gladjas over att vara i tid som att bli forbannad over att vara sen?  Eller i ett annat sammanhang, bli underbart glad nar nagon haller upp en dorr, sager hej pa affaren eller ger bra service pa en restaurang - istallet for att go upp i eld och lagor nar motsatsen sker.
Bara en tanke.

Klockan ar massor och med en ansiktsmask som torkat for lange sedan sitter jag i min stora soffa med alldelesfor manga kuddar och hor hur minut visaren tickar tunga trotta slag mot senare timmar.  Jag borde egentligen lagt mig for lange sen men har inte riktigt varvat ner an so nu bara sitter jag har.

Bailey ligger som i en liten boll vid mina fotter och snarkar som en bulldog.  Hon verkar lite forvirrad over bade ras och ursprung.  Visste ni att man inte sager "matte" / "husse" har? Dom sager "mommy" and "dad" aven om deras husdjur... Later kanske lite larvigt pa svenska, men jag skulle val lata lika dum ja gom jag kom upp med non amerikansk version om "matte" haha...
Ahh... godnatt - tiden har kommit...

Last Single Standing

Utan att lata apatisk so ska jag erkanna att jag ar en av dom fo, av mina vanner, som inte riktigt haft langvariga pojkvanner.  Killar, onekligen har jag dejtat i mina dagar, men aldrig att jag riktigt fallit for nagon som lyckats tycka om mig tillbaka samtidigt.  Det missar lixom alltid med en harsmon.

Aven om 24 inte later mycket alls so inser man ganska snart att dom flesta redan gjort livsviktiga val i sina liv.  Manga sitter med make eller blivande sadan och invantar barna fodsel eller datum att flytta ihop.  Det ar som att jag lamnade Stockholm som tonaring och kommer tillbaka till en vuxenvarld dar alla drick svart kaffe, laser damernas varld och ammar barn medan dom gnaller over bloj problem eller vigselringar som skaver.  Jag ar underbart glad for mina bekanta som befinner sig dar dom ar i sina liv men kan inte hjalpa att undra vart aren tog vagen?

Var det so lange sedan vi pratade om Ung08, "Fridge", forsta kyssen, vad man skulle gora efter gymnasiet och vilken kille som var snyggast i skolan.
Oviktigheter egentligen, men sont som var so varldviktigt da.

Vad hande med sena natter, dricka sig redlos, eller i alla fall kissnodigt fnittrig och dansa med okanda killar pa klubbar man egentligen var for liten for att vistas pa?

Jag tycker inte ens om berg-och-dalbanor langre.  Hur gammal och gra ar inte jag?

Nog for att jag haller mig langt fran karlar, barn och giftemal, eller det gor jag val i och for sig inte egentligen men i planeringen finns inte familj rigtigt an, men jag blir gammal i alla fall!  Gar det inte att undga?

Jag jobbar aktivt for att njuta av mina sista ar som "snygg sexig singel"- och var kunde vara battre an New York City?

I nuet finner vi blygsamma 9 kandidater.  Ja, man maste ha det so, for det ska jag tala om att har hittar man inte nagon man som bara dejtar 1 i taget.  So, min slutsats ar att vara on top of the game och spela efter samma regler.
Det blir so mycket roligare da.  Inte so seriost.

Lighten up!  Jag had missat mycket de senaste manaderna so nu ar det min tur att ha roligt!