Liar Liar pants on fire

Det ar onsdag kvall och annu en dag har passerat.  Vadret har varit underbart och jag njuter av att vara ledig.  I morse vacktes jag av ett sms dar en van till mig vanligt men bestamt beordrade mig att bege mig till fotbolls planen illa kvickt.
Ingosad i tacke och flertal kuddar kisade jag mot telefonen och jamrade mig.  For er som inte kanner mig, so ar jag inte en morgon manniska.

Men so satt Bailey pa golvet och tittade pa mig med sina stora bruna ogon och langs med golvet viftade hennes lilla svans stump fram och tillbaka.  Jag skulle vara tvungen att ga upp och go ut med henne snart i alla fall, so jag tog mig i kragen, klev upp och hoppade i fotbolls skorna. 2 timmar senare sprutade svetten och lungorna var fyllda av harlig mild host luft.

Imorgon spelar vi igen. Och so Lordag, och sondag, och mandag... och onsdag.. Ja jag spelar fotboll var och varannan dag verkar det som.


Nar jag agnar mer tid till att skriva, so funderar jag lite mer, automatiskt tror jag, men kanske bara for att jag reflekterar lite mer an vanligt, jag vet inte.  Men nagonting jag tankt pa ar foljande:

Vad gor man om man kanner pa sig att nagon ljuger men har inte mojlighet att bevisa sin teori?  Ar man tyst da?  Kanske, men vad sager man till sig sjalv?

For egentligen, om en person ljuger so ar oddsen att denne ska helt plotsligt andra installning och tala sanning nastan lika med noll.

Men vad sager man till sig sjalv?  Jag forsoker vara arlig mot mig sjalv, da jag inte garna vill inte vara naiv och bli utnyttjad for min dumhet.  Men det ar samtidgt himla svart att domma nagon for ett felsteg man inte ens gett dom en chans att forklara.

Ja nu sitter jag verkligen i klistret.


Att bli sjalvstandig ar en underbar kansla, men nar man inser att man inte bohover manniskor i sin omgivning som man trodde att man ville ha dar, so blir allting helt plotsligt valdigt jobbigt.  Att gora ratt ar en sak men att gora ratt mot sig sjalv, ibland en annan.  I all forvirring star somliga sakar valdigt klara.  Det jag gor gor jag for mig, och ingen annan.  Det maste i slutendan vara ett resultat jag tycker varit vart att gora uppoffringar for och dom val jag gor maste vara av valvilja till nagon.

Det ar viktigast.


Med en varm tekopp pa bordet framfor mig och ett morkt Brooklyn utanfor fonstret tickar klockan mot midnatts timmar.  Barnen som leker sent inpa natten har antligen gatt hem for att sova och bilarna pa Kingston Avenue verkar ha parkerat och stangt av motorn.  Det ar knapptyst och somnen grusar i ogonen pa en trott madam som varit vaken sedan 9AM.

Det har blivit dags att sova.

Godnatt.

Dagen efter gardagen (en samling minnen)

Har ni nogonsin bott tillsammans med 6 manniskor av helt olika aldrar och karaktar och forsokt forbi "normal" under vistelsen under samma tak? Om ni mot all for modan har det, vet ni hur uppskattade ett par tysta minuter i ensamhet ar. Om inte, kan jag tala om att dom minutrarna skulle jag inte byta for allt smor i smaland!

Min planerade sovmorgon gick upp i rok, nar tvillingarna (4ar) som sover vagg i vagg, vaknade kl 6 i morse.. I fem hela timmar lag jag nerborrad i kudden och forsokte panikartat stanga av horseln och slumra in igen. Kl 11 gav jag upp...

Utanfor NYC ligger en o, som heter FireIsland. Dar har vi sommarhus, och just precis pa den on befinner vi oss nu, hela familjen och jag, och har gjort hela sommaren. Men September manad kryper allt narmre och flytten hem till Brooklyn ligger mindre an 2 veckor bort.
Da atergar allt till det normala igen.
Hemma i det idylliska Park Slope, har jag tv, gym, starbucks, vanner och en garderob med mer an bara en avdankad bikiini. Jag langtar efter verkligheten.


Under min vistelse har i USA har jag upplevt och gjort fantastiskt manga roliga saker.
Allt sammans borjade pa Arlanda hemma i Sverige, dar vi sa tack och adjo, familjen och jag. Efter det bar det av till aupair skolan i NY dar jag traffade massa harliga manniskor, Desire ar en som jag lyckats halla i. En veckas hardtraning i att klippa och klistra - jo man moste ju kunna sont om man ska jobba med barn - och so var vi redo.

Den 23 februari -08 flogs jag ner till famijen Dever i Orange County. En familj som har kommit att att bli mer an bara en vardfamilj. Dee och Rebecca, och deras underbara dottrar Grace, Faith, Hope och Joy.
Visst jobbade jag langa timmar och det har inte varit en dans pa rosor, men lycklig har jag varit att bo med dessa underbara manniskor. Under min tid i Californien traffade jag monga manniskor som har kommit att betyda mycket for mig. Rebeccas (aupairen) och mina upptag komer jag aldrig att glomma, for att inte tala om aventyren jag och Des gav oss ut po.
Galna utflykter till LA, Santa Monica och Disneyland...

Denna episod i mitt liv tog sitt slut i November do jag skickades upp till nordostra USA. Familjen Elliot/Dennis valkomnade mig med oppna armar. I ett trivsamt 4vaningshus i brooklyn har jag bott sedan dess. Knoddarna heter Josh och Sadie och ar for det mesta ratt goa ungar.

I samma omrade bor aupairen (hundvakten) Anna, som jag haft formonen att lara kanna. Manga skratt och oforglommliga minnen har vispats ihop den denna, sena kvallar i New York.


Jo -08 & -09 har varit handelserika ar. Jag har formats till den person jag ar idag och i baggaget har jag miliontals underbara minnen. Det hela har varit en utmaning med manga tarar och konflikter, men New York och Cali, kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjarta.

I <3