Läkerol makes people talk

Insperation = noll. Vinden susar utanför fönstret och blotta tanken på att gå ut får mig att vilja dra ner en mössa långt över näsan. Tuggandes på en läkerol sitter jag, fortfarande iklädd pyjamas fast klockan snart är fem.
Jag har lyckats ta en dusch och pudrade näsan för att inte se ut som ett vandrande lik men mer därtill bli det inte. Gårdagen var seg. Fredagsnatten spenderades i en lokal på söder där jag satt vakt som ledare för nattvandrartruppen som sprang omkring på stan i syfte att hjälpa alkoholiserade fjortisar. Lika bra det, jag och minusgrader har aldrig kommit särskillt bra överens.

Minst 3 gånger om dagen går jag online och kollar resor på nätet. Jag vill, nej jag MÅSTE bort. Om bara för någon dag eller två. Jag kikar väl främst på resor till NY. Jag saknar mitt liv som är kvar där borta och planerar att närmare förr än senare återvända. Planen är definitivt i verket men ingenting är bestämt. Stay tuned.


Mina läkerol börjar sjunga på sista refrängen, asken är snart slut och jag funderar på väför en kanelbulle måste innehålla så mycke onödiga kallorier.
Jag kunde ganska snart efter min hemkomst konstatera att jag gått upp en del under mina år i USA så nu sitter jag på nålar och tvingar mig själv att avstå från fler valkar på magen. Även om beach 2010 känns avlägset känner jag ändå press att fila till dom kurvorna an aning.
Mitt val och något jag gör för mig och ingen annan. Dessutom går det bra och jag är superduktig. Jag kan inte vänta tills snön är borta och man kan njuta av att vara ute och promenera i Stockholm ... eller NYC...

Oj oj oj jag måste återvända till att planera mitt liv. Inputs är välkommna

Den som letar finner?

Självkänsla nu.

(För er som inte läst boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom rekomenderar jag er här med att göra det.)

Jag brukar på söndagskvällar sitta ihopkrupen framför tvn i vardagsrummet, gärna med filtar och raggsockor, och höja volymen till programmet "Tough Love". Det är reprisen som sänds på 3an tror jag och handlar om tjejer som inte lyckats hitta drömprinsen. En dejtingguru hjälper dom och resten kan ni säkert räkna ut själva. Vad som är intressant är att problmen kvinnorna brottas med syns i vänninor runt om mig. Ständiga telefonsamtal från snyftande tjejkompisar, samtalen på innerstans caféer och skvallret man inte kan ungå att höra på bussen på väg till jobbet. Vi alla går igenom samma procedur om och om och om igen. Men om man inte slutar med något/börjar med något kommer ingenting att förändras, rätt?
-Visst är det så! Om jag ständigt går samma väg hem kommer jag ju aldrig att finna mig själv på någon ny spännande plats, utan alltid stå utanför min egna gamla port hemma i Vasastan och undra vad sjutton jag gör här igen.


Tillbaka till självkänslan. Jag pratar mycket om detta, och troligen för att det engagerar mig så mycket, då jag själv vandrat omkring som ett frågeteckan och undrat vad jag gjort fel.
Om man är säker på att man är ett kap, eller åt minstone fokuserar på att bli det bästa man kan bli (efter egna mål och egen kapacitet) så måste man ju hålla fast vid det och inte falla pladask för ett charmig replik. -Tromig, killar är inte dumma. Dom vet och kan mer än vi tjejer tror...
Kvinnorna i progammet jag (pinsamt nog) följer, har svårigheter, varav en av dom är översexuell och pratar om sex på första dejten, visar brösten och är väldigt lättillgänglig.
Somliga menar att man ska kunna vara sig själv, kan inte blivande partnern hantera det så kan det kvitta. Hmm...


Visst ska man vara sig själv, men vill någon veta Så mycket första gången man träffas? En kvinna som är säker på sig själv behöver inte hävda sig med att hon har stora tuttar/sexig tatuering i svanken/trimmad rumpa/piercad bröstvårta etc eller har jag fel? När jag var yngre var uringade tröjer otroligt viktigt. Det skulle ju synas att man inte var ett barn längre. Självsäkert? Får jag idag, till skillnad från då en komentar om mina bröst börjar man ju undra vilket intryck man igentligen ger...
Sånt ska väl vara en bonus? Sen när slutade humor, konversation och inteligens vara sexigt? Jag kanske lever bakom en ridå till en romantisk komedi, men om en kille skulle spänna sina biceps, flasha en tatuering eller säga att han älskar porrfilm skulle jag lägga benen på ryggen. Kanske hade jag ursäktat hans beteende för ett par år sedan, kanske tänk att killar är sådanna bara för att han var söt och jag var lycklig att han var ute med mig. Men att ljuga för sig själv håller inte i längden. Och att nedverdera sig själv på det viset är absolut inget jag står för nu.

Att spela med och låtsas tycka att detta var ok att prata om på en dejt för att sedan bli pryd och inte vilja kyssas på första dejten gav självklart dubbla budskap och träffen blev en första och sista.

Nu frågar jag då, är det inte så att om man tidigt sätter en ribba, Detta är jag, detta står jag för och det här vill jag bli associerad med, lockar man antingen till sig den andra personen, alternativt, om bilden jag gett inte passar: ett avslag. Men då har jag i alla fall gått därifrån med huvudet högt och inte låtit någon taffsa på mina principer.

Nej, jag har träffat allför många killar som spelat spelet bättre än jag själv och det gjorde mig till en looser, både i mina och andras ögon.


Aldrig mer ska det hända, nog för att jag är en dålig förlorare, även om det måste vara ok att ta risker och inte alltid vinna, men att förlora ett spel för att man valt att ignorera tecken på fusk ser dumt ut i mina ögon.


Rekomendationer från redaktionen.