Hosten har (far man saga; antligen!?) kommit till New York!
Jag kanner for att kora en Ronja och springa ut i storstads skogen och bara skrika av lycka. Aven om rovardottern hoppsade omkring i mossa och barr och inte cement och betong.
Det ar torsdag eftermiddag och som manga andra dagar finner jag mig pa ett av stans manga Starbucks caffeer. Modern jazz spelas alldeles for hogt for att kunna vara avkopplande, det later lite som nar King Lui drar loss i Djungelboken pa sin mun-trumpet(?!?!) och efter att ha slukat en varm choklad kanner jag mig nu lite besviken over mitt val och vill hellre ha en kaffe. Man ar lagom mosig nar man gar i skolan 11 timmar pa en dag. Som tur ar galler det endast tva dagar i veckan, men ando. Jag har fullt upp varje dag och kanner att jag snart kommer behova en paus. Ta en dag och bara stanga av mobilen, gora vad man vill nar man vill hur man vill.
Jag har mycket som jag vill men lite tid att gora det. Jag har t ex bestamt mig for att ta upp fotograferingen igen och nar ar egenligen en battre arstid om inte hosten i New York. Om jag rappoteras forsvunnen finns jag sakert nagonstans bland gula lov, roda himlar och spegel blanka vatten langt inne i Central park...
Yoga ska ockso komma tillbaka in pa schemat. Yoga slash meditation. Stress har manga trakiga symptom och jag ar inte villig att identifieras som en sur tant som snubblar over ord och glommer vad som ar upp och vad so ar ner vid so unga ar. Nog att man kanner sig aldre vid 23 men gammal vagrar jag bli.
Det kanns liksom att man inte ar liten langre nar man bor med en man i egen lagenhet, langt borta fron hemma och allt som ar bekvamt. Nar man pratar om att skaffa hund och vanner omkring an blaser ut bebisar at hoger och vanster. Nar nyaste kopet ar persienner och inte nya kalas pjuck och nar man inte langre tycker att radion spelar basta musiken langre utan haller sig till gamla godingar fran forr...
Utan vidare fram forhallning insag jag precis att laxor maste skrivas och material inforskaffats. Skriver snart igen.
