Sisterhood!

Jag undrar ofta varför vi tjejer inte håller ihop mer?
Jag har sedan länge varit aktiv i tjejgruppen United Sisters, från Fryshuset, bara för att det står för en så god sak. Tillsammans jobbar vi på att stärka självkänslan, respektera och acceptera andra och framför allt att stötta en "syster" och låta alla tjejer få vara precis som dom vill. En syster har inte alltid samma färg som du, klär sig inte likadant och pratar inte som du. Hon kanske inte är den du i vanliga fall pratar med, umgås med - men hon är en medmänniska. Det är viktigt att komma ihåg.

Förutom år av aktivt vonuntärjobb så slog det mig nu i helgen, hur mycket det kan betyda att någon bryr sig.
Inne på Berns tjejtoalett är ljuset osmickrande och även om hår och makeup var omöjliga att rädda gjorde ljuset på damrummet att ja såg minst sagt oatraktiv ut. Paniken kom lite lätt över mig när jag insåg att jag valt lilla kuvertväskan framför min stora handväska vilket i sin tur innebar att smink och annan rekvisita för eventuell upp-piffning var lika med noll.
Timmarna framför spegeln var förjäves och jag kände för att gå hem i samma stund. (fåfäng? -mjo...)
Det var när jag fick se en kvinnas spegelbild bredvid min som hoppets lampa lös. I handen hade hon minsann en puderborste och på handfatet stog inget mindre än en sminkväska. "Haleluljah-moment".

-Jag inser hur oseriöst och patetiskt detta låter.

Desperat som jag var frågade jag henne om hon kunde tänka sig att låna ut lite av sitt smink till mig för att rädda min kväll och vänligt rotade hon upp vad jag behövde i ett nafs.
-"Vi måste ju ställa upp för våra systrar" sa hon och log.

Jag tackade, bockade och bugade och kunde med en smula dämpad prostituerad-look vandra ut på dansgolvet igen...

Nu är smink och hår ett lyxproblem, absolut men poängen är att hon hjälpte till bara för att vara snäll, bara för att vara hjälpsam. Det var lixom inte självklart - och det är just sånna ting som lyser lite starkare än alldagliga saker som räknas till vett och etikett.

Jag har gjort till vana att t.ex alltid stanna om någon står med en karta och ser förvirrad ut och fråga "Do you need help finding anything?" Jag erbjuder ALLTID min hjälp när en kvinna med barnvagn har problem att komma fram, upp eller ner, och försöker alltid att le, tacka och önska trevlig dag när jag handlar - för åter igen, jag vet hur mycket det kan betyda, bara att någon -som inte egentligen behöver- bryr sig, ler eller frågar om dom kan underlätta vad än må vara mitt problem.

Så, för att summera: Älska din nästa, respektera dina systrar och försök komma ihåg något någon gjort för dig någongång som gjorde dig glad och gör samma sak mot någon annan som du trro behöver/förtjänar det.

Spread the love - pay it forward.

Från pensionär till partypingla

Även om jag förtfarande inte dricker röker eller gör annat "skoj" som alla andra som är ute om nätterna gör, så har jag ändå återupptagit min relation med utelivet.

I flera år (jag medger att jag låter lastgammal) har jag suttit hemma och muttrat något i stil med "Vad är väl en bal på slottet...." Men för bara några veckor sedan drogs jag ut i nattens neonljus och dunkande musik - och överlevde.

Nej, jag tycker fortfarande inte att det är underhållande att ha en omogen fjortis pojk juckandes bakom mig till dagens oväsen som ska kallas musik, men att göra sig fin och gå ut på stan med goa vänner är inte överskattat.

Att beställa cola i baren ger inga vuxen poäng men eftersom alkohol inte konsumeras så får det duga. Och har man tur hittar man någon ödelagd pall som man kan klättra upp på för att vila fossingarna. Med än mer flyt finns det fläkt eller i bästa fall aircondition på plats och det går att andas i lokalen fylld med fulla, svettiga tonåringar...

Ah, jag är kanske inte jättetänd på utelivstilen men från att sitta hemma och dega har jag i alla fall fått arslet ur vagnen och skapat lite variation på vardagen -och helgen.

Mamma upp i dan!

Efter en förvånansvärt solig dag (för att vara Sverige) är jag nu hemma i min lägenhet här i innerstans mörka vrå. Ensam dessutom då mamma är i London och far på landet. Med hjälp av shopping och vänner överlever jag med nöje mitt föräldra fria liv. Och jag ska innom kort klättra upp ytterligare några steg på FF stegen. Den 27e lyfter planet från svensk mark och landar i NY samma dag. Idag hittade vi vårat framtida hem och allting känns otroligt bra inför äventyret som väntar.

På vägen hem idag, ramlade jag. Tjusig i långklänning och allt, på väg uppför trappan vid tunnelbanan med musik i öronen snavar jag på ingenting. Efter att jag kunnat konstatera att en större skara folk lyckats bevittna mitt fall borstade jag av mig och låtsades som att det var ingenting. Innombords grät jag. Av alla kroppsdelar att göra illa, slog jag i tån! Aouch!

Haltandes hem kom jag att tänka på alla gånger jag mobbat min stacjars mor som även hon ofta lyckas snubbla på tomma intet. Genetiskt?

-It's karma.