Somnlos i Stockholm

Jag kan inte sova. Det gar inte...

Jag tanker for mycket. Pa inget alls egentligen, men samtidig pa allt i hela mitt liv. Framtiden, det forflutna... Och aven fast det ar fredagskvall och det borde ha varit ok att vara vaken, sa ska jag upp ottan imorgon, so gruset i ogonen borde vara en anledninga att prova igen.

Lagga huvudet pa kudden, kura ihop mig och bli so liten jag kan bli och dra upp tacket anda upp till hakan.

Jag alskar ju att sova, vad ar fel?

Är allt tillåtet i krig och kärlek?

När en man är otrogen blir kvinnan i nio fall av tio arg på älskarinnan. Mannen surar hon ett tag på men förlåter honom efter X antal sömnlösa nätter av saknad...
Faktum är att kvinnor i alla tider tävlat mot varandra. Men vad är egentligen priset? Ära? Det ser inte ut som ära för mig, när man gått över lik för att få det man vill ha. Det ser mer ut som egoism.


Kvinnor förolämpar, ser ner och smutskastar andra kvinnor i rädsla för att mista sin egna roll på jobbet, i relationen eller i skolan. Jag tror de allra flesta kan hålla med om det, i en viss mån naturligvis. Alla är vi inte svartsjuka och osäkra, men ibland är inte självkänslan på topp när vi känner oss utmanade av någon vackrare/smartare/roligare kvinna i rummet. Men faktum är att den/dom kvinnorna alltid kommer att existera, så vad kan man egenligen göra då? Se sig i spegeln och tänka om?

Om vi nu pratar relationer, har jag, med hjälp av en go vän till mig, kommit fram till följande:

Om man älskar någon vars hjärta redan tillhör någon annan, är det ofint och t om själviskt att på något sätt försöka stjäla det. För stöld är ju faktsikt förbjudet. I teknisk form, men även emotionellt, eller?

Jag har funderat och funderat, men kommit fram till att jag personligen inte vill ha någon annans man. Inte på det sättet. Är man kär så är man, och det kan ingen hjälpa. Men jag vill inte vara orsaken till att någon annan kvinnas hjärta har gått i miljoner bitar.
Visst kan jag inte avsvara för andras känslor, men jag kan stå för mitt egna aggerande och respektera Henne och i den processen även respektera mig själv. Att stå armkrok med en man som lämnat sin andra halva för att jag förfört honom skulle itne kännas privligerande. Är det kärlek så behövs inga sluga taktiker, inga uringningar och inget sex. Är det kärlek så faller det sig naturlig, det vill i alla fall Jag tro.

Jag har flera goa killkompisar till mig som meddelat att "Hej, vi kan inte vara kompisar längre, jag får inte för min tjej är svartsjuk"

Ilskan grabbar tag i mig ganska snabbt och jag blir irriterad och ledsen att behöva förlora en vän bara för att han är kär och hans dam är svartsjuk, men samtidigt så kan jag bli ledsen att den tävlingslystenhet som finns, finns där för en anledning.


-Ska vi tjejer inte hålla ihop?

I huvudet på Frida en sval torsdagskväll

Utan intresse att skriva.

Mitt liv var äventyrlig, flått och underbart. Jag bodde i världens mitt och hade världen framför mina fötter. Jag gjorde något och hade massor av upplevelser att dela med mig av. Jag var en förklädd journalist i NYC som antecknade mitt liv och mina gärningar för allmänheten. Jag sprudlade av fantasi och älskade att nerteckna mina bravader.

Utan min charmiga engleska, mina välbekanta kvarter i Brooklyn och utan dundrande tunnelbanor dygnet runt, vem är jag då? Och framför allt, vad finns att skriva?

-Att jag sitter hemma i sverige och att det är kallt? Att det är en deprimerande tid i norden och att det inte händer ett skvatt?
Det vet nog redan de allra flesta så varför skriva om oangelägliga ting? (var det ett riktigt ord, eller ljög jag bara ihop det nu?)
Ja, förutom en fjärdedel av Sveriges befolkning, som i nuet befinner sig på Thailand.

*Suck*... Vart bär livet av? Jag tänker; London, Paris, Domenikanska, Kap Staden...? Men portponän bankar mig i bakhuvudet och vill ha påfyllning innan nästa tömmning.
Ska man kanske följa strömmen till Norge å skrapa ihop lite stålar?
Nej klockan är för mycket för så pass seriöst filosoferande.


Over and out

Nyårslöftet.

En sak som sägs alltför sällan här inom landets skyddade ramar är Sanningen.

På något onaturligt vänster formar sanningen oss till kriminella lagbrytare som borde spärras in bakom lås och bom.

Att vara ärlig kan naturligvis såra och jag uppmanar mina läsare att vara eftertänksamma innan uttal av en sanning. Allting måste inte noteras, men i välmening, omtanke och med en vänlig ton kan sanningen komma till rätta på ett positivt sätt.

Dessutom kan en sanning vara något bra. Något jättebra faktsikt. Ja, för hur många gånger har du inte sett en jättevacker tjej på stan, men inte vågat säga någonting? Eller noterat någon som burit en outfit du skulle älskat att bära själv? Hur ofta tävlar vi inte med våran bekantskapskrets för att ständigt vara omtyckt och älskad? Att till ex berömma en trevlig kassörska eller dricksa lite extra för en bra service kan göra så mycket. Att tala om för en han/hon att han/hon ser strålande ut, utan att i efterhand fråga efter ett nummer, kan vara både charmigare och mer smickrande än någon som faktiskt har en baktanke i sin komplimang.

Varför hålla inne med komplimanger när vi alla vet hur det kan förgylla ens dag att få höra något oväntat från någon oväntad!?

Jag har lovat mig själv att alltid vara ärlig i sådanna sammanhang. Sanning varar längst, inte sant?