Lange leve televisionen!

Det ar onsdag och dagen rullar pa som vanligt. Langsamt. Far man hata nagon lite, eller raknas det som ogilla da? Jag ar himla ledsen, men min chef ar en skata och jag kommer inom en ganska snar framtid dra av mig oronen och tejpa over lapparna med silvertejp om ja ginte kommer harifran. Hon driver mig till vansinne. Visst kan hon vara shysst, och klassas val som normal, men hon har ideer och regler for minsta smasak! Onodiga smasaker! Dessutom kritiserar hon och fastnar pa smasaker som hon sjalv ar likadan med.

Ja, efter flytten har jag t.ex inte nagon tv pa mitt rum, vilket jag hade tidigare. Da hade jag aven fungerande Internet so att jag kunde sitta i mitt egna rum och vara online, nu blir det koket, annars bryts uppkopplingen. Kul va, sta dar bland disk och ungar, fast man inte jobbar.
Tillbaka till tvn. Det finns 1 i foraldrarnas sovrum och en adnra pa nedervaningen i vardagsrummet. Dar satt jag for 4 minuter sedan och i lugn och ro, pa min rast, och kikade lite pa tv. Instormandes flyger min vardmor som en orkan och pekar menande med fingret. Nej, nya husregler, ingen tv dagtid. Det skall namligen vara tyst. Om det fanns ett syfte, so fine. Men hon sitter och hojtar pa telefon pa overvaningen, barnen sover, och stors inte so det ar inte precis som att nagon marker att den ar pa. Hon bara rakade komma ner och se att den var pa... !!!

Jag undrar om jag far ha musik... ? Ska man vaga testa eller raknas det som att provosera?


Jag langtar till att komma hem. Bo med familj som tar undan efter sig sjalva (som normala vuxna) och som inte kommer pa faniga regler fran tomma intet. Jag saknar att kunna sova ut pa lediga dagar utan att bli vackt av smabarns skrik och jag avundas er som kan ga hem nar ni jobbat klart.
Mitt jobb ar mitt hem och det ar oerhort frustrerande ibland.


Tack och lov ar jag inte pa humor for brak och sansar mig sjalv med lite melodisk musik och rensar huvudet lite genom att skriva texter.

Musik ar jag och jag ar musik.

En lordagkvall hemma pa soffan...

Som vantat kom en faslig forkylning i min riktning och har sitter jag, som manga andra i september manad, och snorvlar, hostar och tycker lite smasynd om mig sjalv. Med varm choklad, tanda ljus, med en flisfilt omsvemt runt hela jag och "Friends" pa tv;n kanns min lordagkvall anda ganska okey.

Dagen har spenderats i obekvama men(!) lat mig tillagga: fladiga skor- runt om i Brooklyn och minuterna som magiskt forvandlades till timmar blev undanrojda med lite latt shopping.

Igar hade jag nojet att umgas med Blen, min alskade Blen. Vi och tjejerna drog efter midnatt och gjorde stan osaker. I kon till klubb nr 1, fann vi Fat Joe och inne pa klubb nr 2 spatserade en statlig Jay Z forbi. Ah, there is just something about New York, gotta love it!

Nagot annat jag alskar med NY ar att man mot alla odds springer in i folk man kanner, nar man mins anar det. I torsdags nar jag stod och vantade pa Anna vid Union Square, sneglade jag lite diskret pa mannen till vanster om mig, som sag himla fager ut. Plotsligt stod vi och stirrade lite fanigt pa varandra och efter nagra langa sekunder av pinsamt stirrande log han och gick fram och kramade mig. Jag kande inte igen honom, men visst var det han!

I november traffades vi for allra forsta gangen, men av nagon anledning blev det inget da. Jag var inte so sarskilt intresserad eftersom timingen var dalig och jag traffade nagon annan under den perioden och efter bara ett fa antal dater rann det hela ut i sanden.

Efter lite smasnack i vantan pa min van, fragade han om han fick traffa mig igen, det kunde han tyckte jag och han tog da tillfallet i akt och forslog nuet. Sa vi knatade till narmsta cafe och vi fyllde i dom forlorade manaderna.

Kvallen tog sitt slut, och inte mycket mer an en vanlig kram fick avsluta aftonen, men vi bestamde att fortsatta traffas.

Hmm, vi far val se, han liksom de allra flesta har val en annorlunda syn pa dating an jag sjalv, so jag forsoker att inte ha allt for hoga forvantningar.

Hollywoodfantasin far overga till realism men ribban ligger pa sin plats.

For nagra veckor sedan, ja, 2 tror jag bestamt, var jag ute med John, en av mina battre vanner har i New York. John ar en stilig man pa 24 jordsnurr som vandrat med mig genom grat och skratt, han ar en utmarkt klippa att luta sig mot och ger exelenta rad nar man ar forvirrad. Sondagen den 13 september tog han mig till "Red Lobster" och bjod mig pa middag for nastan $100. Jag har aldrig letat efter en kille med fet planbok, jag tycker en riktig kvinna ska kunna sta pa egna ben, kanske bros jag pa min kara mor, men nog ar det harligt med en man som vet hur man skammer bort en dam.

Vi skrattade och hade trevligt tills midnatt...

Jag tycker inte att en picknick pa en parkbank varderas mindre om det finns en tankte bakom det. En helkvall pa broadway eller en filmkvall hemma i soffan spelar heller ingen roll men det handlar om syfte, och hur mycket energi gossen valjer att lagga. Romantik ska inte pushas, utan komma naturligt. Personligen ar jag inte ute efter Mr-Perfect, bara efter Mr-Perfect-for-me...

Det ar nar man umgas med killar som John man inser att grabbarna som ringer kl 2 pa natten och undrar om man inte ska ses en stund pa McDonalds inte ar so himla mycket att ha.

Den kategorin har manga ganger talat om for mig att min dromprins kommer aldrig komma , mina krav kommer aldrig uppfyllas och min hoga standard exicterar inte.

-Tank det gor den visst, och seglar ingen charmprins forbi i detta liv so far det val vara da. Varfor ska jag, eller nogon annan heller for den delen, noja sig med mindre an vad man fortjanar?

Med snuva och dunkande huvud sluter jag ogonen och uppskattar att jag ar jag. Jag ar inte perfekt men varje dag forsoker jag bli det basta jag kan bli, och mycket mer kan jag ju inte gora.

Roadtrip + college

Efter en nio timmar lang bilfard ar jag antligen hemkommen. Ahh Brooklyn, dear Brooklyn. Aven om luften har ar smutsig och gatorna fulla av skrap ar det anda nott visst. Citys glimmande ljus och avenuernas charmiga smagator. Jag ar glad att vara tillbaka. Sarskillt efter en roadtrip med danska i framsatet, en sovande Anna bredvid mig och varkande ben som inte vill sitta. Pa en brusande radio spelades Hannah Montana och The Jonas Brothers...( jag valjer att inte komentera denna musikstil, men min vapendragare och jag var mindre nojda dar vi satt i bak, och ropade bedjande efter hiphop och RnB...)

Helgen blev lyckad med tanke pa omstandigheterna. Jag menar, allt ar ju relativt. Med harliga vanner, god mat och lite gott humor i ryggsacken grejjar man det mesta!
Oj, valdans hurtig trots osovna timmar. Jag ar allt en klippa.

Hemma och ungarna snorar och ger klibbiga kramar. Jag kanner hur en farlig forkylning dundrar mot mig i en jedra fart. Bast att ta skydd. Glass framfor TVn brukar vara kuren, men eftersom vi inte har TV for tillfallet och jag inte behover fler kalorier an vad jag redan andas in bara av att bo i Amerika, blir det till att ta i med andra taktiker.
Vardmor foreslog lite snorkigt att hon tyckte jag skulle ga och lagga mig. Kl var da 9... Men det kanske inte ar en so himla dum ide.

Efter hajk, -ja ni laste ratt, Frida har hajkat och bestigit berg denna helg - kursen ingick i collegeprogramet, oh fyyy va det var jobbigt kan jag bekanna, ar jag trott och degig som en overkokt makaron. Ryggen har aldrts med 76 ar och tarna ar roda och ledsna.

Med onoppade ogonbryn och ett sasigt harsvall kryper jag i min pyjamas och hoppas ma battre imorgon. Godnatt.

Sura miner och bittra minuter

Minuterna tickar langsammare an vanligt. Jag smagralar med min vardmor och maste ganska snart springa och hamta barnen. Vilken dag.

Innom nagra timmar kommer jag leva collegeliv i 3 dagar. Jag aker upp till norra New York for att ta nagra klasser. Inte for nojets skull men for att uppfylla dom krav som star i mina visumpapper, laglydig som man ar.

Emily ar arg for att jag lite i sista sekund talar om att jag maste bege mig kl 2pm for att hinna i tid till skolan. Osmart - ja. Medvetat - nej.
Detta krockar totalt med hennes harklippning/fargning inne i City och hennes liv ar nu upp o ner. Det verkar ju himla jobbigt att ta hand om sina egna barn...
Eftersom damen inte kommer att hinna hem till kl 2, ska staderskan fa ansvaret under tvillingarnas tupplur och jag kommer darmed inte hinna bli betald for mitt slit och slap denna vecka. Som om detta inte vore nog skall hon betala min skola, men dom pengarna far jag punga ut med sjalv tills vidare.
Dessutom har jag redan jobbat mina 45 timmar sa jag vet inte om situationen ar sa varst rattvis, men det ar som det ar, vill hon va arg far hon val vara det.


Min helg ska da inte fa forstoras! Jag ar tillbakas i City pa sondag kvall!

Saknade pusselbitar

Dagen stralar. Solen skiner starkt over ett kyligt New York. Idag ar det torsdag och klockan ar nagra minuter over 3pm. Huset ar tyst, eftersom barnen sover.

Jag har spenderat mestadels av dagen med att packa upp alla mina klader for att prydligt hanga upp/vika ihop och organisera. Slutsats efter dagens ovning: Jag har ofantligt mycket klader. Och da ligger mina skor fortfrarande nerpackade.. Phu!


I forrgar hade jag formanen och nojet att fa traffa Cyndee Peters, som ar i New York pa semester. Far min korde henne i taxin i varas och ordnade saklart vidare kontakt. So gospelsangerskan och jag stamde traff pa hennes hotell dar vi fikade och pratade musik. Sa inspirerande!!!
Hon ar en so himla harlig kvinna och gav manga bra tips. Ja, jag far ta mig sjalv i kragen nu. Manniskor omkring mig undrar standigt varfor jag inte tar tag i saker. Och jag har inget bra svar till det. Jag ar en bortskamd latmask som onskar fa beromelse serverat pa ett silverfat.
Nej, riktigt sa illa ar det inte, men jag vet inte riktigt i vilken ende jag ska borja.

Men nu har jag lovat Cyndee. Hon understrok flera ganger att allting kommer fran hjartat, att allting har med kansla att gora, och aven om jag redan visste det sa blev det himla tyligt. Jag har kommit pa mig sjalv med att sjunga for andra valdigt ofta. Foroka prestera battre an vad som forvantas och onskas, och pressat mig sjalv till det yttersta for ingen mening. Istallet for ett bra resultat har jag istallet ifragasatt mig sjalv som sangerska, tryckt ner mig sjalv och intalat mig att jag duger.

En klok man sa en gang till mig "Nervos ar bara sadanna som ska gora batttre an vad som behovs" - Gerhard Petterson, min alskade morfar.

Och det ligger himla mycket i det. Visst ska man lagga ribban hogt for att lyckas, och sjalvklart tanker jag pusha mig sjalv att gora sa bra jag bara kan, men! Jag far uppmuntra mig sjalv och klappa mig sjalv pa axeln, aven nar det inte blir so bra som man onskat.


Nog om mig och mitt ego. Jag ska avrunda har och istallet skriva lite musik.

Kreativitet och insperation. Sluta aldrig dromma.
"The best way to reach your dreams is to wake up"

September -09 i Brooklyn

Idag ar en dag som garna far passera sa fortsom bara mojligt. Regn hanger i luften, jag har inte sovit dom timmar jag behover for att aggera normal och dessutom har jag pms.
-Far man skriva sa?

Antligen (antligen antligen!!!) har jag och familjen tagit packning, ungar och semesterminnen med oss in till var sprillans nya lagenhet i Brooklyn. Skolan har borjat, ballet och sportklasser startar denna vecka och allting ar lite kaotiskt just nu. Runt i huset springer staderska, flyttgubbar och vardmor for att organisera det som fortfarade ar rorigt.

Vid koksbordet sitter jag nu, i vantan pa att behova springa och hamta knoddarna i fran forskolan. Tvattmaskin dundrande ifran tvattstugan, och latinsk musik ljuder fran ovanvaningen. Pa bordet star en kopp svalnat te och det kalla golvet isar under tarna.

Det borjar bli dags att virvla ut i hortyran. Burr... Med halsduk virad 28 varv runt huvud och axlar och med tjocka boots pa fotterna tar jag mig an promenaden ner till nasta avenue.

Plan:
Det blir lunch, och sen bums i sang med ungarna for ett eftermiddagsnap,
(sa att aven jag kan fa krypa ner i bingen nagon timme eller tva och lata dagen passera...)

Drommar om verklighet

Barn kan vara sa ljuvligt irriterande ibland.
Dom pratar i ett, om absolut ingenting och sa helt plotsligt blir det tyst. Da tanker dom efter och sen ar slutsatsen det samma som dom dillade om i borjan.



Det ar da man bara stanger av oronen, ler och instammer.

Hela dagen har varit en sadan dag. Mina oron ar slutna och jag hor knapp vad jag tanker.

Forutom intensiva samtal med mina 4-aringar har dagen varit blasig och gra. Valdigt blasig faktiskt. Energin ar slut och jag gar pa tomgang. Vi ar alla trotta pa sommaren och sandiga dagar, jag vill in till City.


Jag vill strosa pa tomma gator i stan, sitta pa cafe i SoHo och titta pa folk, och ga pa jazziga konserter i Central Park. Jag langtar efter att dra pa mig ett par boots och damma av nagon av min sjuttioelva hostkappor jag har och dansa bland hostloven.


Men det ar inte langt kvar. Imorgon, fredag, jobbar jag min sista dag for veckan och sedan tar jag eftermiddagsbaten in till fastlandet.

Helgen planerar jag ska bli lugn, nagon date eller so fredagkvall, mysa med anna-panna, gymma pa lordag kanske... Pa sondag har jag au-pairmote, som jag absolut inte far glomma. Vi ska till New York public library, (dar Carrie Bradshaw planerade sitt brollop i Sex and the City, the Movie). Jag har redan varit dar flera ganger so jag ar inte superpeppad, men det ar som det ar.


Jaja dagen borjar ga mot sitt slut. Jag sitter med den aldre generationen av vardmor och tittar pa film. Oinspirerad och less pa att tanka, med ommande leder och frusna fotter knolar jag nu ihop alla ben och lemmar jag har i so litet format som det bara gar i soffan och avslutar denna dagen.





Imorgon kommer bli en harlig dag, jag kan kanna det pa mig!

Harliga Host!

Oh antligen har arets forsta hosttecken vagat sig fram! Manga blir deprimerade nar hosten faller pa plats men jag alskar manaderna innan snon faller. Nar allt ar gratt och oranget, nar morkret faller innan kvallen slagit in och nar kaffe aldrig smakat battre.


Med stora sockar och varm kofta kurar jag under en varm filt och sneglar ut i dimman. Luften ar harligt sval och en halsduk kanns bekvan och gosig.

Det ar sadanna dagar man vill spendera med goa vanner. Ga langa promenader och samtala om meningen med livet, baka kanelbullar med mormor, eller ga pa bio med nagon man inte traffat pa lange.
Mamma och jag akte alltid ut till Drottningholm nar jag var liten. Dar plockade vi kastanjer, drack varm choklad och bara umgicks. Tider jag ibland kan komma att sakna.


Hosten innebar ocksa skolstart. Men inte langre. Nu ar jag vuxen. Klingar inte alls so klart i mina oron. Vuxen? Vad innebar det, att man maste betala sjalv, laga mat och diska och vara oberoende. Man ska vara klok, ta forstandiga beslut, dricka kaffe och lasa korsord.

Man kanske skulle borja anvanda halvtids-glasogonen lite oftare?

Jag langtar tillbaka till skolan. Kanske inte alla stunder men sjalva kanslan, andan och nostalgin. I lagstadiet nar man kastade kula, hur ofta gor man det idag lixom? Eller skolavslutningarna, for att inte tala om sommarlov!

Gymnastiklektionerna vi alltid forsokte smita ifran och matten vi flirtade oss igenom. Discon och skolbal, klassfest och fodelsedagskalas. Klassresor och konfirmation.
Upptradanden i musik och dans, och turneringar i idrott skolorna emellan.


Ahh det var manga ar sedan nu...


-Nu sitter jag har, i New York X-antal ar senare och har blivit 21. Jag ser tillbaka pa det som var da, tider som gatt forbi och tyvarr aldrig kommer komma igen. Allting som var, som idag bara ar ett minne.

Vanner da, vanner nu, somliga gamla somliga nya. Jag kan inte hjalpa att onska att allt skulle vara som det var da. Samma tjejgang, samma sota killar, samma larare och samma platser.

Men livet gar vidare, och vem vore jag idag om inte for alla underbara manniskor som funnits och fortfarande finns i mitt liv. Det ar tack vare erfarenheter, jag har kommit dit jag ar idag.


Mentalt och fysiskt. Lycklig i NY. Glad for vad jag har, och tacksam for vad jag fatt.

Detta inlagg ar en hyllning, ett tack till alla manniskor som funnits eller tagit del av nagot slag i mitt liv.

Jag saknar, men jag minns! Och jag kommer aldrig att glomma...

Convert to the smart side...

Act like a Lady - Think like a Man

Read the book "Act like a Lady - Think like a man"

Or, simply see "The Ugly truth"

Stay Fierce!

Yttrande fran en single i New York

Ar man klassad patetisk om man gar pa bio ensam? Att vakna pa morgonen och sangen ar tom, innebar det ensamhet? Ligger det karaktar eller "pitty" i att ata ute ensam? Ar det ok att tycka om sig sjalv? Om man hellre dansar ensam, kan man inte stegen da? Att handla klader utan sina vanner, vore det osmart?

Kunde jag lita pa mig sjalv att gora smarta kladval? Kunde jag njuta av mitt egna sallskap ute pa stan? Och skulle det kanske vara skont att kunna se en film utan att behova ta hansyn till nagon annan, och dessutom fa ha sina popcorn for sig sjalv?

-Tja, visst ar det himla mysigt med en gosse att traska hand i hand med, men att vara single, speciellt i New York, ar inte so tradigt. Det ar faktiskt himla bra.

Dirty Dancing Soundtrack i bakgrunden.

Chokladglass och 80-talsklassiker. Lordagen har varit lika varm som gardagen och vagorna annu hogre an var dom var igar.
Nu sitter jag po varan veranda och vinden ar sodar utmarkt svalkande men fortarande saltigt varm. Jag kikar lite pa youtube i brist pa aktiviteter denna eftermiddag pa FireIsland. Hela dagen har spenderats pa stranden och nu sitter jag har utmattad av varmen och brun av solen som brant hela dagen.

Jag pratade med mor min tidigare idag. Det ar alltid harligt att hora att allt star bra till dar hemma. Bror min var dar med, och skojfrisk som han ar, utan att han sjalv vet om det, skrattade vi i nagra minuter. Han ar kul min bror.

Sant ar sa skont nar man vaxer upp, att man inte slass om allting. Inte langre laser jag in mig i garderoben for att min elaka storbror har varit taskig. Inte sa ofta i alla fall... :)


Eftermiddagen skiftar mot kvall och huset fylls sakta upp med familjemedlemmar, vanner och husdjur. Middag nalkas. Vi ska grilla.
Bredvid mig star varldfar och klinkar pa sin gitarr, barnen springer omkring och busar och i koket star vardmor och pysslar.

En vanlig, harlig dag har just passerat, och jag kan bara konstatera att jag ar himla lyckligt lottad. Ibland ar livet so himla bra!

En solig fredag.

Dagen har bjudit pa stralande solsken och kristallklart vatten. Vagorna ar hoga och surfbrador flyger over vattnet i en valdig fart. Sanden ar svar att fa bort so har sitter jag i sangen, med sand mellan tarna och langtar tillbaka till stranden.

Det ar fredag och min vecka borjar antligen lida mot sitt slut. Aven om det inte gar nagon vidare nod pa mig nar jag sliter pa stranden med att bygga sandslott och springa i vattnet me ungarna, ar det ratt skont att slippa vara schemalagd.

Jag hade egentligen planerat att aka in till NYC ikvall men planen kommer formodligen inte att ga i las, do lagenheten i BK annu inte ar fardig. Detta innebar arr jag tvingas ata ute varje dag och ater igen maste sova pa en obekvam luftmadrass. Som gradde pa moset ar hela lagenheten full av flyttladar. kul.
Det kostar dessutom en formogenhet att resa fram och tillbaka... Tyvarr innebar det att jag missar en ganska viktig fest pa sondag kvall. Bbq hemma hos en DJ jag kanner fran gymmet. Dar skulle vara massa undergroundartister och han tyckte jag skulle komma sa att han kunde fa presentera mig. Ack, livet ar hart och ibland kanns valen lite svarare an vanligt.

Det ar da det ar skont att prata med nagon man alskar. Pappa med familj samtalade jag med i manga minuter och efter det fick jag Jennie pa luren, och vi skrattade gott.
Nar paniken over att aka hem kommer over mig, trostar jag mig sjalv med att det finns ett par valdigt speciella dar hemma som jag saknat nagot oerhort.

Men an ar det manga dagar kvar att njuta av i USA. 84 dagar tror jag det ar... Nedrakningen har borjat.

Nu ska jag kila ner, naken och "nett" haha, till vagorna och svalka mig, for att sedan ga en langpromenad pa stranden. Pa aterseende !

Kalla mig Martha Stewart!

Idag kalasade vi till det lite och at dessert efter den harliga torsdagsmaltiden! Efterratten stod jag for och jag blev prisad och hyllad for min talang i koket.

Jag klappade mig sjalv lite latt pa axeln. Jag har ju aldrig varit nagon fena i koket men tydligen ligger jag inne med dolda talanger.

Ingredienser
(6 port)
färska eller frysta blåbär,cirka 250 gram

2 dl strösocker
1 msk potatismjöl

Smuldeg:3/4 dl strösocker
1 1/2 dl havregryn
1 dl vetemjöl
125 g smör

Till servering:2 1/2 dl vaniljsås eller glass!

Gör så här
Lagg i bar i formen. Strö över socker och potatismjöl.
Blanda socker, havregryn och mjöl i en bunke. Finfördela smöret i blandnigen till en smulig deg. Fördela smuldegen över bär. Grädda i mitten av ugnen ca 20 min. Servera med lättvispad vaniljsås.

Rhythm...

Music is,

have always been and will always be My insperation, My way of living, My way to love.

Music is My life.

-1988 - eternity -

Facit till livets ologiska rebusar tack?

Det brinner innombords. Jag ar varken ledsen eller arg, men jag ar sarad. Jag ar besviken och trott pa envisa kanslor som standigt tranger sig tillbaka. Ok, kanske lite arg da.
Ni kanske redan har listat ut att utloppet for dessa kanslor har med en kille att gora. Si, och jag ar skamsen over mitt erkannande.
Jag skulle onska att jag i arlighetens namn kunde saga att detta inte har med karlek att gora. Det skulle tyvarr vara en logn. Dar finns kanslor, langt dar inne gor det det, men dom kan stanna dar, for leken ar slut och det far bli allvar nu.
Jag har lagt mina gamla halvdanna kanslor pa hyllan, kavlat upp armarna rejalt och ar redo for en rannsakning av mig sjalv. Ja, jag har valt att ignorera kallabaliken som forsegar i mitt hjarta. Han ar verkligen inte varld det.

Sa om vi atergar till fakta.

Jag har fatt valdigt klart for mig hur olika killar ar oss tjejer. Och fine, det ar val bra det, tjejer kan va svinigt jobbiga ibland, so hurra(!) for det.
Men! Hur etik och moral kan skilja sig so enormt... Jag vet att det sjalvklart varierar fran person till person samt relation till relation, men vad jag blir so sjukt irriterad pa ar nar det inte langre handlar om ratt och fel, utan bara vanligt manskligt vett!
Personligen har jag inte hjarta att vara medvetat elak, och absolut inte mot nagon jag vet tycker om mig. Jag kanske uppfattas mesig da, men man far val tyda signaler? Respons - go, nedkopplat/upptaget - stop/move on.. Korkort i forhallande?

Ah, jag moste kugga vart enda test for detta funkar inte. Man kanske skulle spendera livet att knata ensam langt fran all allman trafik. Cykla kanske? Hanger ni med i metaforen?
Jag hatar "bilar"!!! ; )

Tjejer verkar kanda for att overdramatisera, jag i egen hog person har flertal tillfallen blivit tilldelad titel Dramaqueen. Men med handen pa hjartat: -Jag overdriver inte.
Jag tycker jag ar en resonabel tjej, ber inte om mycket mer an respekt, ger och tar - ar inte for pa, inte for "av", och ar inte sodar jobbigt tjejig med kanslor, pms och telefonterror...
Anda tycker mina medmanniskor (mennen i mitt liv) att det ar ok att visa fingret. Dra en vals nar det behovs, forsvinna till yttre rymden for en vecka och inte ha med sig telefonen for att sedan vara harliga nar det passar dom sjalva.


Mina relationer stimulerar ingen, och orden har ikvall ar bara en brokdel av alla tankar i huvudet.

Jag har en fin cykel dar hemma, de blir till att trampa po ensam. Forsoka att inte bli pakord av alla fartdarar ute pa vagarna. Ha hjalm ar viktigt med.

Vagarna ma vara krokiga och dar kommer kanske vara manga branta uppforsbackar, men man far kampa pa!

Manga fina ord och stabil support till mig sjalv, och med det "laser jag min cykel" och invantar en efterlangtad somn.