Gott nytt År!!!

Med stelfrusna fingrar och tår sitter jag och sippar på ett glas coca cola. Ett glas vin hade formodligen låtit bättre men eftersom jag inte dricker alcohol får läsk duga. Och det är godare enligt mig själv. Men, så är jag ju inte så himla cool så jag antar att det är därför jag tycker som jag tycker...

När termometern krupit så långt ner på minussidan att fönstrets insida är kylig vill man bara tända en brasa och sjunga "kumba yah" med marsmellows och rykande het o´boy.

I innerstan får fårskinnstofflor duga framför öppna spisen. Mitt glas coca cola är för visso inte varmt för fem öre men det är okey i alla fall.


Nu har jag varit hemma i 2 veckor. Varför känns det som om allt är som det ska? Jag kan komma på mig själv att sakna mitt hem i USA men jag är förvånande bekväm med att bo i stockholm igen. Kanske för att det är så fantastiskt kul att träffa saknade vänner igen. Stöta på gamla ansikten jag inte sett på flera år och prata med underbara människor jag tänkt på medan jag varit borta.

Året går mot sitt slut. Likt en vanlig söndag, veckans sista dag, aggerar 2009 sina sista dagar av året som passerat. Att göra? Absolut ingenting. Inte ens nyår. Det spelar ingen roll längre. Nyår är helt klart överskattat och blir misslyckat varje år. Detta nyår ska jag sitta hemma och kolla på film, äta en stor skål glass och ha mjukisen på precis hela kvällen.
En utekväll i skyhöga klackar på snorhal is i tight klänning och för mycket makeup känns inte lockande. Inte heller lockar alla pruttfulla grabbar som försöker sno åt sig en nyårskyss på tolvslaget... Stockholms tunnelbanor kommer vara prydda med lila spyor och småungar kommer ränna på stan i inga kläder och bråka för ingen anledning. Jag avstår.


Men gott nytt år allesammans och hoppas att Erat nyår kommer bli oförglömmligt, jag ska hålla tummarna! ; )

Vad gömmer sig i garderoben?

Pyjamasen är på, pepparkakorna slut och ljusen släckta. Aftonen har jag spenderat med mor min, och dagen i att ränna på stan - tillsammans med sjuttioelva andra tokiga stockholmare. Jag älskar att gå på stan, kanske för att i 9 fall av 10 stöter man på någon man känner. På gott och ont naturligtvis. Idag sprang jag in i flertal gamla klasskamrater och vinkade dessutom till en och en annan avlägsen bekant, där jag strosade i julvimlet. Ibland saknar jag skolan otroligt mycket. Det är något sentimentalt med dom åren.

Halt är det ute. Redan har jag lyckats druttla i backen två gånger. Det är jag och Britt-Marie 87 som släpar fötterna i marken för att ständigt kontrollera balansen. Pinsamt.

Kärleken har låst in sig i min garderob och vill inte komma ut. Att kika in då och då där mina sköna kläder hänger tillsammans med mina sexiga skor, ger stimulans för en sekund. Jag kan inte säga att jag skojar. Nej mitt kärleksliv slutar precis där. Det blir inte mycket sexigare än så. Åh New York... I miss you!

Enligt mitt egna ihopkokade horoscop kan detta dock komma att vända, då en välkammad påg från USA eventuellt besöker rikets kalla vidder någon gång i Jan/Feb. Inget är säkert, men han har bestämt sagt att han ska komma. Vi får väl se.

Bekännelse, jag är otroligt mörkrädd. Visst är det väl inte farligt att lämna ljusen i granen på under natten?Jag vägrar nämligen släcka bostaden helt och hållet eftersom jag tycker det är obehagligt att tassa runt i mörkret helt ensam. Kanske beror det på alla hemska skräckfilmer mina goa vänner genom tiderna tvingat mig se! Elakt!

Nu är tårna iskalla och sömnen börjar grusa i ögonen. Tack och lov är sängen varm och mysig. John Blund anländer vilken sekund som helst, och morgondagen är redan kommen.

Im out.

Vänner

När snön susar genom luften i massor för att lägga sig till rätta på backen och magiskt förvandlas till is - då vet man att det är december.

Det är definitivt december, det vet jag. Dels för att det står i kalendern men också för att snön dalar ner från himlen och vägrar sluta. På stövletter med klack har jag glidit genom stockholm idag i jakt på jobb. Jag var mitt alldeles charmigaste jag, och vi får hoppas att det räcker.

Efter min kupp satte vi av, Ida och jag, möt söder där fnitter och gapskratt låg och väntade. Tjejkväll stod härnest på onsdagsagendan. Och mycket riktigt, bland tända ljus, odrucken glögg och rykande hett te, blossade högjudda skratt fram i mörkret. Jag älskar mina vänner. Väldigt mycket. Vi har alldtid kul och jag är övertygad om att om någon filmade våra stunder skulle tittarna skaka på huvudet och föreslå vård. Vi är förmodligen inte klassade normala. Men det gör lixom ingenting...
När vi alla skulle bege oss hemmåt reste de flesta av mina goa vänner till sin andra halva, medan jag tog taxi hem.

Medan andra har pojkvänner att mysa med i juletiden sitter jag och skriver. Om dom som funnit kärleken. Pinsamt. Jag bloggar, ser på Bridget Jones dagbok och äter kex. En sorglig romantiker är vad jag är. En hopplös singel som hellre ser på kärleken på avstånd än upplever den.

Jag kanske borde skaffa hund?

Stockholms tysta gator

Även om julyra och vilda luciatåg härjar löst i huvudstaden tycks tystnaden göra sig hörd.

Som från ingenstans är det tyst och i mörkret faller kristallklara flingor av is ner i lugn och ro. Allt ser precis ut som jag lämnat det. Fridfullt och vackert. Även om storstaden inte går att jämföra med vad jag lämnat känner jag mig ändå hemma.

I kungsträdgården hörs sliranden från skridskor som skär över isen, runt stureplan spenderas förmögenheter och på drottninggatan drar familjer fram trötta av ännu ett års julshoppande. Allt är precis som det ska vara.

Idag är det Lucia, men vem firar det längre? En lussebulle pillade jag i mig, men det var också allt. Knappa två veckor kvar tills jul och ändå känns det som att det kan kvitta. Att vara hemma hos nära och kära kanns som julklapp nog. Även om verkligheten i sig är en sur citron. Det är skönt när julmusiken dövar paniken som explosivt pumpar inom mig. "Juletid, stilla ro och frid..."
-Ja ja, jag vet, tänker jag bittert och trallar med, även om jag vet att söka jobb står överst på listan. Planera framtiden kommer på en tjusig andra plats.


Livet. Ja det var ju det där med framtiden.

Men det tar vi en annan gång. Söndagen har passerat och ny vecka har redan rullat igång. Stockholm är kolsvart och alldeles knäpptyst.

"Sweden Calling" -yes

Tjejorna drar oster ut. Aventyrspasens knut ar nastan ihopknuten och minnen sorteras efter datum och plats i form av bilder. Att mina alskade och underbara dar hemma inte tagit del av mitt liv under sa lang tid ar fruktansvart knasigt.

Inatt sover jag min sista natt hemma hos familjen Elliot. Sangen kanns inte ens som min langre. Vaskorna star fardigpackade, sista smutstvatte ar ren och checklistan ar avbockad. Magen gor lite ont. Inte for att jag ska hem men for att jag ska aka...

De sistadagarna har varit harliga. I torsdags myste jag, Lizzy-pizzy och Elina-fina. Italienisk middag med hoga skratt och massa kramar. Dagen darpa sendes avsnittet av Tyra Banks show dar jag Emma och Anna var med i publiken. Eftersom jag satt ute pa en o nagonstans utanfor NY utan tv missade jag det. So, wow tanker jag, nu kan jag antligen fa se hur mycket sendningstid jag fick! Supercoolt att vara med i tv, med pa Tyra Banks show, hallo!?

Svar: 0. Anna och Emma filmades 2 ggr, jag, som satt mitt emellan klipptes bort eller kom bara inte med. Min chans att lysa i rampljuset for en sekund blev till intetgjord. Elakt Tyra!

I fredags kvall darimot, tog bastis John ut mig pa restaurang och sedan pa klubb/bar och vi hade varldens trevligaste kvall.

Farden hem var mindre harlig da jag efter midnatt akte tunnelbana med en full kines som krates over sig sjalv och fick en beundrare mitt emot mig som stirrade oavbrutet pa stackars lilla jag! Nog behover man aldrig oroa sig for att ga ensam hem i New York, allt beror pa hur lagt du ar villig att sanka ribban. Lagre standard? Well, allt ar relativt.

Lordagen spenderades med Blen, mat och tjejsnack, och sondagen har gatt till att gora allt som maste goras innan man byter liv.

Ja, for det ar precis sa det kanns.

Snaljopen Gerhardson har toppat alla sparsamma tilltaganden som hittills annu vidtagits. Idag, efter middagen kom jag pa att jag fortfarande har tillgang till solariesalongen jag (innan sommaren) gick till. Eftersom surt fordarvade slantar lagts ut pa ett paketpris, kandes det dumt att inte ta tillfallet i akt och utnyttja en sista branna.

Inte nog med en, men 2 drar jag till med da, en en gang, pengar inte vaxer pa trad har i storstadsdjunglen. Brand och illrod sitter jag nu och ber pa mina bara knan att det ska lagga sig tills imorgon.

Imorgon kl 17.45 lyfter vi fran amerikansk mark och planeras landa i Svealand kl 11 pa tisdag morgon.

Bobby Grey atergar tills sitt gamla hedeliga svenska liv for en liten tid. Sweden calling!

December, december

Tillbaka i New York.

Igarkvall, den 1a december, vid midnatt lyfte planet fran Los Angles grona vidder och forde mig och Des, tillbaka till kyliga NY. Pga tidskillnad har jag bara sovit 3 timmar och la mig som en overkokt makaron pa overkastet nar jag kom hem. Min fina fjallravenrygga har fatt genomga alldeles for pafrestande shopping och ben och kotor i ryggen ar med storsta sannolikhet pa fel plats. Omtumlad och trott somnade jag kl 10am NY-time, och vaknade kl 3 pa eftermiddagen, av att vardmor undrade om jag var vid liv.

Det var jag, men med en forkylning som heter duga. Usch.
-Jag har kommit fram till (pga en hel del anklagelser) att jag klagar en del. Ganska mycket tydligen. Vad innebar det? Att jag ar missnojd eller bara en kravande perfektionist som vill ha uppmarksamhet? Jag tror det lutar mot nr 2... Jag tycker om medlidande och sympati. Det kanns alltid lite battre om nagon tycker synd om en, visst gor det? Sarskillt nar man har ont, det ar jobbigt eller ar sjuk.
Nar jag inte mar bra forvantar jag mig talefonsamtal fran oroade vanner som bryr sig. Jag alskar nar mamma haller om mig, och stryker mig over pannan, so som hon gjorde nar jag var liten. Pappa ordnar varm mjolk med honung och sangen har nytvattade varma lakan. Ompysslad var ordet.
Att ata glass i sangen och utan daligt samveteoch fa titta pa tv 24 timmar i strack ar en bonus, dessutom val fortjant. Det var tider det.
Med fettsnalglass som formodlgen inte ar so fettsnal alls, och med fjarrkontrollen i en sasig hand zappar jag till min trost pa vad som av min barndom finns har i staterna. TV:n ar en bra van.

Men att sitta ensam i en stad dar det bor fler manniskor an det gor i hela sverige, kanns lite ensamt. Och ganska olegligt. Detta ar ju min sista vecka! Jag kor morfars losning pa sjukdommar. Den ar simpel och funkar alltid. Knepet ar att ignorera symptomen och knega pa som vanligt. Jag planerar att vakna upp frisk som en notkarna redan i morgonbitti!




En underbar semester ar avslutad. Verkligen underbar. Efter ett sorgligt avsked i CA sitter jag nu och forbereder mina sista dagar i stadernas stad. New York, New York...

Det ar en emotionell berg-och-dal-bana.