Lost

Så frustrerad att jag kan spricka. Har verkligen haft en kanondag med en av världens förmodligen underbaraste människor. Shoppat, fikat och sedan avslutat med dundermiddag. Skratt, djupa samtal och kramar senare inser jag att något fattas. Efter att ha lämnat restaurangen är en av mina shoppingpåsar spårlöst försvunnen.

-Gahh!

Jag köper nytt imorgon, inget mer med det, men det är bara så fruktansvärt irriterande. Djupa andetag vägrar fungera och jag vill bara rusa ner till det asiatiska köket och ruska om den otrevliga kinesen som jag pratat med över telefon. Skriva "Dålig service" i pannan och sedan stoppa upp ris i öronen på han! Någons fel måste det ju vara!


Onsdagen lider på sitt slut. Det droppar från himlen och mycket mer av dagen finns inte att göra något av. Jag känner mig själv och vet att jag kommer stanna innomhus, det är då det är mysigt att ha någon söt att prata med. Någon som får en att le och som bara är underbart härlig.

Tyvärr är denna någon i NY...

Soul food...

Han matar mig med sin charm och sin humor.

Mättnad finner inga rum och jag får inte nog. Som om fallades ner utan någonstans att landa. Utan vingar och med fjärillar i hela magen svävar jag.

Hans leende smittar och hans karisma lyser i mitt tomma innre. När jag är rädd håller han min hand och när jag är kall omfamnar han mig. Utan att blinka borrar hans blick sig in i mina ögon, djupt ner i själen och sanning glänser på hans läppar.

Han talar med bestämd röst men sjunger med ord mjukare än bomull. Han gråter när ingen ser och när han ber så ber han om vishet och förståelse.

Hans tro är inspirerande och den kärlek som bor i hans hjärta värmer den kyligaste decemberdagen. Han är respektingivande i samma steg som han är odmjuk och hans karaktär är manlig och unik. Alldesles som en dröm har våra liv flätats samman och jag undrar när jag ska behöva vakna. Hårt kniper jag ihop mina ögon och du ligger kvar även fast morgonen gryr.

Låt denna dröm vara för evigt, låt mig för alltid få ha dig vid min sida.

Like ten-thousand spoons when all i need is a knife

Går ingenting någonsin som man planerar och vill? Tydligen inte... Varför kan man inte styra andra människor!? Jag som tycker jag kan vara relativt mannipulativ...

Jag är van att få som jag vill och ogillar starkt att inte ha kontroll. Efter att ha bekännt min perfektionism adderar den än värre på min besvikelse när allt inte är som Jag vill ha det.

Och från att kontrolera andra till självbehärskning! Hur stavas det lixom. Min hjärna kopplar inte alltid och självdisceplinen är inte på topp alla dagar. Imorse t ex skulle jag ha gått upp i ottan för att dra ut med morgonfolket och motionera. Mitt lata Jag drog täcket över huvudet och snosade gott vidare.

- Gah! Hate my second me!

Jag #1 vill äta äpplen och dricka loka, jogga när solen går upp på morgonen, dansa, träna yoga, styrketräna och simma på söndagsmornar!

Jag #2 tycker att det är värt att vara tjock. Imumsandes en kanelsnäcka sittandes någonstans på en parkbänk jäsandes i solen trivs Jag #2 förträffligt bra. Jag 1 blir ofta arg på Jag 2 som förstör rutiner, motivation och mål... Dom bråkar ofta med sin spegelbild och kan inte enas om någonting. Jag blir så trött...

- Är detta symptom på scitzofreni?

Det är måndag och livet är i sin ordning. Så gott som det går i alla fall. Förutom mitt agg mot mig själv och människor som inte förstår mig så är allt som det ska. Not to worry...

New York

Himelen är härligt blå, stockholms alla invånare håller nosarna högt mot skyn i hopp om lite färg och solen värmer skönt när inte vinden busar.

Våren i Sverige är sig lik. Har inte riktigt tänkt på det innan men jag har ju faktsikt inte upplevt varken svensk sommar eller vår på 2 år. Jag trodde att jag saknade det när jag var hemmifrån men undrar nu vad det var jag egentligen saknade...

Jag längtar så att komma tillbaka till New York... Staden där vad som helst kan hända, där alla är sig själva och där allting alltid går en smula till överdrift.
Platsen där alla älskar sig själva och delar med sig av kärleken till främmande förbipasserande på gatan. Där trubbadurer jammar för allt vad livet är värt vid något avlägset gatuhörn och där stiliga affärsmän rusar till viktiga möten i morgontrafiken runt Wall st tidiga vardagsmornar. Där Starbucks är ett måste flertal gånger om dagen och där jazzmusik aldrig låtit bättre.

Jag kan känna doften av Central Parks atmosfär om jag tänker tillbaka på dom sömnlösa nätter vi strosat runt i det höga gräset, spelat vollyboll och basket eller lyssnat på afroamerikanska reagga musiker som trummar nätterna igenom.

New York...New York...

På mitten av en gråskala.

Vad har hänt när man har tusen tankar men inget att skriva? Allt är difust och vill inte avslöjas på papper. Jag sitter på mitten av en gråskala.

Dinglandes med benen lutar jag varken åt det ena eller det andra hållet. Men ibland undrar jag vad som händer om man släpper taget och kastar sig ut? Finns där någon som fångar upp mig eller kommer jag falla handlöst tills jag krashlandar?

Jag velar fortfarande fram och tillbaka med balansen någorlunda i behåll, men funderar starkt på att kasta mig utför och visualisera en trygg landning. Hoppas på det bästa.

Jag tror i och försig stenhårt på att om man vill någonting tillräckligt mycket så kan det slå in. The sky is the limit.

Och just nu är mitt mål New York. Flytten hem till staden som får mitt hjärta att slå dubbla slag sker i slutet av sommaren. Det första jag ska göra är att svänga in på Starbucks, köpa mig en Light iced, grande, Chai-Latte och sedan promenera dom kullriga gatukvarteren till Prospect Park. Där ska jag sitta och bara andas in New York...

Vem behöver något annat när man bor i NY?

Back to the streets of Brooklyn

Stämmer fint. I höst tar jag ännu en gång farväl av Sverige och beger mig till jordens mötesplats och städernas stad. Jag drar västerut och bosätter mig i mitt älskade NYC.

Snart, snart, snart...

Remember to pray

... be för dom som är sjuka, har det svårt, lider och är ensamna. Be för dom ni älskar, saknar och ärar och be för dom som bett för Er.

"In Jesus name we pray, Amen"

Kill-kompis - myt eller sanning?

Somliga menar att vänskapsband mellan kvinna och man inte existerar. Andra håller absolut inte med. För att klargöra vad jag pekar på är det en nära relation till det motsatta könet, inte ytlig vänskap.

Jag har genom åren haft många goa killkompisar. För mig, nära vänner. Vi har haft skitkul ihop, kunnat skratta och gråta tillsammans och vi har funnit varandra på ett djupare plan än vanligt barhäng. En efter en har trillat av kompishyllan då dom skaffat flickvänner som ogillade tanken på att ha en annan kvinna vid sin sida, ständigt efterfrågande pojkvännen i frågas uppmärksamhet. (Ingen har klandrat henne!)

Så, när jag grubblar lite över detta kan jag inte hjälpa att undra över vad vår vänskap egentligen var?

Är man back-up, tidsfördriv eller bara en brud som någon försöker välta? Är man som tjejkompis till en upptagen man bara det grönare gräset som egentligen kunde varit vem som helst? Tänker killar på att jag är tjej, finns det någon baktanke/plan i relationen, eller är vänskapen mellan män och kvinnor lika enkel som mellen kvinna och kvinna / man och man?

Pappan i familjen jag bodde hos i USA hytte med näven när jag pratade om en killkompis som i mina ögon inte ville mer än att bara vara kompis.
"Killar anting vill/fantiserar om att ligga med dig, har legat med dig eller kommer att ligga med dig! ..."thats why my wife does not have any male friends" fortsatte han finurligt.

Har min amerikanska far rätt? Jag vill inte tro så, men med facit i hand och om jag läser mina egna referenser så har jag haft / planerar jag att ha (om man ska erkänna det) någon form av relation med 9 av 10 i min mannliga vänskapskrets. Jag menar hur många gånger tänker man inte att ur en härlig vänskap kunde en romans komma? Har man en go killkompis där allting klickar så finns det ju egentligen ingen anledning att inte vara tillsammans - förutom standard repliken "Vi vill inte förstöra vänskapen"... (Love Ross and rachel från Friends!) =P


Mitt huvud snurrar fortfarande och jag blev inget klokare på detta men tankarna får snurra ett tag till så hoppas jag på det bästa.

Kvällens insperations källa:
Filmen "Made of honour" samt en rad av härliga killkompisar från mitt förflutna.

Tack.