Jag ar en emotionell bomb. Jag borjar fundera pa om extram fall, bland 20aringar, drabbas av klimakteriet i fortid?
Att bo med en man har fatt mig att ifragasatta min roll som kvinna, van och allt dar i mellan. I dom allra flesta samtal vi har, ar mina argument baserade pa kanslor och hans, pa konkret fakta. Naturligtvis har han, med det, i 9 fall av tio, ratt. Inte nodvandigtvis om jag far bestamma, men utifran facit, haller hans bevis och argument langre.
Det ar inte rattvist!
Dessutom ar han den mest lugna manniska du nagonsin traffat och tycker att det ar helt ok att inte prata, aven fast luften ar so tjock att den gar att skiva pa mitten. Pinsam och irriterande tystnad.
Tills jag drar en suck och spiller ut alla kanslor och allt tyckande som bor i min sjal, som absolut maste utrymma.
Finns traning att fa?
Eller ar det munkabel som galler?
Jag funderar mycke pa hur jag uttrycker mig. Inte bara hemma med min man, men aven i skolan eller bland vanner. "Tank forst och tala sen" heter det val, men hur himla lange ska man behova tanka, for att inte saga fel?
Oh, det suger musten ur mig. Inte heller gillar jag att go och lagga mig med tjurigt sinne.
Jag far vanda mig till den som aldrig svikit. Musik i form av lojligt glada tonaringar och harligt glada gamla godingar. Tva ord: Netflix. Glee.
