Nar huvudvark vagrar slappa taget

Nagot, i form av smarta, har klamrat sig fast runt min panna som en elandig huvud-bonad. En inte so smickrande hatt eller en alldeles for liten keps som inte gar att ta av. Det kanns lite som att huvudet ar for tungt for att hallas upp. Jag kanner mig som en polkagris klubba...

Jag verkar lida av en endlos huvudvark. Och sjukhus vargrar jag att besoka do sista besoket blev an eldig strid med boda forsakringsbolg och lakare.

Vojene vojne vojne ...

Rygg ont har jag ockso, ar jag 23 eller har jag hoppat over att par decenier och blivit 73?

Allting ar for overigt kanon. Skolan gar kalasbra, min sambo och jag gralar sallan och skratta ofta och vadret i new York ar underbar, med undantag for idag, do det regnar och jag glomt paraply.

Kanns sadar nar man lagt en och en halv timme pa smink, har och kladval.

Imorgon ska bli battre, for do har jag bestallt solsken. Dessutom ska jag till gymmet do och ta igen over en manads forlorad traning.

Heja mig ! Beach 2012 ? Yaaay......................

Rykande hett kaffe eller jummen choklad?

Hosten har (far man saga; antligen!?) kommit till New York!

Jag kanner for att kora en Ronja och springa ut i storstads skogen och bara skrika av lycka. Aven om rovardottern hoppsade omkring i mossa och barr och inte cement och betong.

Det ar torsdag eftermiddag och som manga andra dagar finner jag mig pa ett av stans manga Starbucks caffeer. Modern jazz spelas alldeles for hogt for att kunna vara avkopplande, det later lite som nar King Lui drar loss i Djungelboken pa sin mun-trumpet(?!?!) och efter att ha slukat en varm choklad kanner jag mig nu lite besviken over mitt val och vill hellre ha en kaffe. Man ar lagom mosig nar man gar i skolan 11 timmar pa en dag. Som tur ar galler det endast tva dagar i veckan, men ando. Jag har fullt upp varje dag och kanner att jag snart kommer behova en paus. Ta en dag och bara stanga av mobilen, gora vad man vill nar man vill hur man vill.

Jag har mycket som jag vill men lite tid att gora det. Jag har t ex bestamt mig for att ta upp fotograferingen igen och nar ar egenligen en battre arstid om inte hosten i New York. Om jag rappoteras forsvunnen finns jag sakert nagonstans bland gula lov, roda himlar och spegel blanka vatten langt inne i Central park...

Yoga ska ockso komma tillbaka in pa schemat. Yoga slash meditation. Stress har manga trakiga symptom och jag ar inte villig att identifieras som en sur tant som snubblar over ord och glommer vad som ar upp och vad so ar ner vid so unga ar. Nog att man kanner sig aldre vid 23 men gammal vagrar jag bli.

Det kanns liksom att man inte ar liten langre nar man bor med en man i egen lagenhet, langt borta fron hemma och allt som ar bekvamt. Nar man pratar om att skaffa hund och vanner omkring an blaser ut bebisar at hoger och vanster. Nar nyaste kopet ar persienner och inte nya kalas pjuck och nar man inte langre tycker att radion spelar basta musiken langre utan haller sig till gamla godingar fran forr...

Utan vidare fram forhallning insag jag precis att laxor maste skrivas och material inforskaffats. Skriver snart igen.

Skol-Start & Fit for Fight

En molnig mondag i New York: -Ja, jag ar fortfarande har.

Skolan har precis borjat igen, och jag borjar nu min forsta termin av mitt andra ar! Tiden bara forsvinner. Samtidigt kanns det som om jag varit har for evigt. Traditionell och fast i gamla vanor kan ja ginte hjalpa att sitta sneglandes ut genom ett av Starbucks stora panorama fonster, slurpandes pa en "Grande, non-fat, light iced Chai - Latte".

Tisdagar och Torsdagar gar jag fran kl 10.45 pa morgonen till klockan 22 pa kvallen, non-stop, vilket ger mig fria veckor. Intensivt men ganska befriande. So nu sitter jag har och invantar att nasta lektion ska borja. Fran hogtalarna skranar Beatles "All you need is love" och eftersom denna Starbucks ligger belagen pa Madison Ave so surrar manniskor ut och in och luften ar allt utom lugn. Iskall AC flosar mig i nacken och svettiga man i kostym skydar forbi utanfor fonstret.

Kafferast ar alltid skont, men med en timme att fordriva och utan nagot att gora kanns det lite ensamt och en smula trakigt.

Hur kan man egentligen vara ensam i en stad som New York? Jag inbillar mig nog. Men trakigt kanns det. Jag har ont overallt fran helgens fotbolls turnering. Ja, du horde ratt. Jag och min sambo hoppade upp pa vara spejsade hojar och for ned langst Bedford Avenue till Prospect Park i Brooklyn och lirade fotboll i over 2 timmar. Ambitiost men jag kan ha overskattat mina talanger och min kondition en aning.

Med solen gassandes i ansiktet, rann svetten hejdlost ned i ogonen och gjorde ont. Hjartat bankade anda ner i magen och med flertal studer undrade jag om jag

kanske var hungrig?

Jag blir so engagerad nar jag ska gora nagot so jag

tar mig ofta lite

vatten over huvudet. Jag lyckades dessutom mosa min motspelares fot do jag i stridens hetta sparkade pa vad jag trodde var bollen. Hon haltade argt resten av matchen och sneglade surt pa den ny

a klumpedunsen.

Jag fortsatte tappert kampa. Nu far jag lida for det, for jag kan knappt go utan att se ut som att

jag blivit manglad under en pansarvagn.

Men allt gott, nu har jag i alla fall hittat en ny/aterfunnit en hobby som jag

tankt ge en chans. Det kanns kalas.

Jag ar dalig pa att skriva men ska forsoka finna lite mer tid for fortsatt uppdatering. Tid verkar blosa bort med vinden och ar oerhort svar att hitta kan jag tala om. Men ja glovar att leta flitigt!

Kram

Babyboom vs SuperNanny !!!

Att promenera hem en solig eftermiddag i lugn o ro, for att obevapnad springa in i en vansinnig mamma. Och mammorna har ar inte att leka med vill jag lova...

Hennes 4ariga son hade sprungit ut pa parkeringsplatsen for att hamta sin boll som studsat ivag, for att innom tre roda bli tillbaka dragen, utskalld och agad i samma andetag.

Den lilla pojken skrek hogt och tararna sprutade. Jag fick bita mig sjalv hart i tungan for att inte ryka in till den lilla manniskans undsattning. Jag undrar ibland om min overbeskyddande sida har innfunnit sig nagongang runt au-pair aren eller om jag alltid haft mina mamma-gener?

I vilket fall, hetsar jag garna upp mig nar jag inte haller med i uppfostrings-fragor. Varfor skaffar man barn utan att inse vilka obligatoriska uppgifter som medfoljer familjepaketet? Inser man inte att en bebis vaxer upp till en liten manniska som inte drivs pa batterier och fjarrkontroll? Forstar inte foraldrar att tiden man avsatter nar barn ar sma och vill ha uppmarksamhet ar en investering i senare ar?

En jobbig tonaring ar inget annat an en spegelbild av din anstrangning vid smabarns alder...

Att ta korkort ska vara so otroligt besvarligt, det ska vara teori, och ovningskorning och so ett test ovanpa allt detta for att bevisa att man kan vistas i allman trafik utan att skada nagon annan. Men att skffa bebisar till hoger och vanster, det gar bra.

Dagligen hor jag mammor be sinna barn halla kaften, bokstavligen. Shasa ivag dom for att dom har haft en lang dag eller lata ungarna sitta med i vuxen sallskap, tider do t om jag borde ligga och sova.

Med 5 ars professionell erfarenhet av barn, och innan det timmar av barnpassning bara for nojet skull, skulle jag aldrig satta nytt liv till varlden utan att dyka in i narmsta handbok med titels "Allt om foraldraskap" pa. Att man vaxer in i mamma / pappa rollen, absolut, men allt praktiskt? Inte gar val nagon in och skriver en tenta utan att ha studerat? bara for att du har penna och kan skriva betyder ju inte det att du kommer kunna alla formler for att reda ut problem!!

Att vagga en bebis till somns kan vara effektivt eftersom barnet kanner igen denna rorelse fran inne i mammans mage. Att stressat och hysteriskt skaka bebisen o andra sidan - kan ha ihjal honom/henne. Later kanske vansinnigt, vem skulle skaka en bebis? Men sag det till en trott mamma som inte sovit pa manader for att barnet har kolik och vagrar vara tyst...

Jag far ont i hela hjartat nar jag ser oskyldiga barn bli asidosatta av ignoranta foraldrar, som tyligen har mycket viktigare saker for sig, an att ta hand om sin avkomma...

Arg blir jag! Lange leve SuperNanny!!!

Catch up

Anting hander det inte ett skvatt eller so hinner man inte med. Jag har i alla fall alltid en fortraffligt bra anledning att inte skriva... Det ar torsdags kvall och jag kan inte sova.

Finns det nagot mer frustrerade an att ligga i ett varmt rum med lakan som klibbar och hur man an vander och vrider sig so ar det inte bekvamt? For att utharda varme boljan som harjat vilt i NY, har jag investerat i en flakt. Basta $30 jag nagonsin spenderat. Men mitt beroende verkar ha fatt sig en torn, bieffekten ar nu namligen torra, roda ogon. Jag ser ut som jag inte sovit pa dagar. Eller, natter..eller?

I vilket fall so klar det mig inte. Men om det vore so val att det bara var varme och torra slemhinnor. Nej nagon form av ovasen, annu ej identifierat, piper varannan minut utanfor fonstret och det borjar minst sagt ga mig pa nerverna. Som om detta nu inte vore nog, so har min oidentifierade granne slapat hem en dod katt. I alla fall so luktar det som det. Hans dorr ar en knapp meter ifron min och det gonar ruttet innifran hans kryp in. Jag hoppas for kung och fosterland att han bara glomt soporna i varmen....

Klarvaken.

Sabla skit. Jag som hade tankt vakna med tuppen imorgon for att hoppa i trikon o studsa till gymmet. Det lar ju go sodar. Med somn-gener av stal ar det svart att kampa mot nar morgonkvisten so inbjudande later en ligga kvar och snosa.

Fortfarande vaken.

Imorgon ar det fredag. Eller idag om man nu ska vara son. Vilket irriterande nog fick mig att tanka pa en kille som jag alltid lyckas springa in i. Vad ar egentligen oddsen, jag sitter i New York -- inte bullerbyn! Han har i alla fall lite svart att ta hintar som "jag ar inte intresserad". Sist vi sags undrade han varfor jag inte langre hade Facebook, och om jag bytt nummer... Nar jag, alldeles for lange, hade forsokt ska av mig honom, utan vidare framgang, lat jag honom ge mig sitt nummer. Pa lappen skrev han sina tio siffror och namn och under alltsammans "Your futur hubby"

Jag log sarkastiskt och skyndade ifran min framtida man som inte riktigt verkar vara med i matchen.

Vaken....

men neh.. Nu tror jag att det far racka... Nu tejpar jag snart igen ogonlocken!

Gonatt!

Smulpaj

Igar skulle jag gora mig till och impa lite pa min manliga roommate... Well, det gick lite halvdant. Nar jag satt in pajen i ugnen for att graddas, hor jag misstanksamma oljud inne fran varmen. Jag inser snabbt att hallon sas har runnit ut fran formen och nu ligger och bubblar pa ungsgolvet. Skit ockso, tankte jag. Med snabba ryck ska jag ta ut desserten men lyckas pa nagot vanster valta formen so att halva harligheten faller ut i smuliga bitar over hela ugnen. Misslyckad satte jag mig flamtandes pa golvet med glansiga ogon och blossande kinder.

Raddning kom och vi lyckades radda kakan efter att ha damsugit ugnen, men speciellt gracios har jag aldrig varit....

Da var det dags igen!

Med sommar och sol borstas tomma blad av, och blyertspennan vessas vass.

Att skriva ar ibland en befrielse - och allt for lange har jag varit fange under Den Stora Stadens heta puls. Allt har gatt for runt och tid for mig sjalv, mina tankar och mitt funderande tycks ha varit svart att hitta ibland all sterss...

Efter att ha flyttat hela varen, bor jag nu i en liten 2a i Brooklyn, i ett trivsamt omrade med lummiga trad och stadade gator. Kyrkmusik skranar hogt tidiga sondags mornar och hurtiga gamla farbroder dansar pa gatorna i den efterlangtade sommarsolen. Jag kan inte annat an att alska det.

Forutom hogljudda ungdommar (nar blev jag so gammal?) och kurrande duvor utanfor sovrums-fonstret ar laget ganska underbart. Vi har en takterass med utsikt over hela Manhattan. Dar sitter jag ofta for att paminna mig sjalv om vart i varlden jag ar. Det ar lite enklare att sluta klaga pa varme och liknande nar man inser att man ar i New York City.

Anda saknar jag hemma en del. Men inom en manad sitter jag fastspand pa Delta Airlines med mal Arlanda, STO Sweden. Tva veckor med salt svensk sommar och efterlangtade skratt med vanner och familj. jag langtar.

Konsten att vara kvinna

Det ar inte alltid so latt. Det kan tyckas lyxigt att kunna flirta till sig gratis drinkar, fa gratis intrade eller snyfta sig fran boter. Men det ar inte alltid enkelt att vandra omkring bland logiska testosteron laddade besserwissers, nar man sjalv knatar som en tickande bomb, varje steg mer riskfyllt att explodera an det innan.

Jag ar en emotionell bomb. Jag borjar fundera pa om extram fall, bland 20aringar, drabbas av klimakteriet i fortid?

Att bo med en man har fatt mig att ifragasatta min roll som kvinna, van och allt dar i mellan. I dom allra flesta samtal vi har, ar mina argument baserade pa kanslor och hans, pa konkret fakta. Naturligtvis har han, med det, i 9 fall av tio, ratt. Inte nodvandigtvis om jag far bestamma, men utifran facit, haller hans bevis och argument langre.

Det ar inte rattvist!

Dessutom ar han den mest lugna manniska du nagonsin traffat och tycker att det ar helt ok att inte prata, aven fast luften ar so tjock att den gar att skiva pa mitten. Pinsam och irriterande tystnad.

Tills jag drar en suck och spiller ut alla kanslor och allt tyckande som bor i min sjal, som absolut maste utrymma.

Finns traning att fa?

Eller ar det munkabel som galler?

Jag funderar mycke pa hur jag uttrycker mig. Inte bara hemma med min man, men aven i skolan eller bland vanner. "Tank forst och tala sen" heter det val, men hur himla lange ska man behova tanka, for att inte saga fel?

Oh, det suger musten ur mig. Inte heller gillar jag att go och lagga mig med tjurigt sinne.

Jag far vanda mig till den som aldrig svikit. Musik i form av lojligt glada tonaringar och harligt glada gamla godingar. Tva ord: Netflix. Glee.

Håriga Grisar och snarkande Sälar

Vinden har vant och varen ligger runt hus-knuten. Regn och rusk delar spotlight med solstralar och varma vindar.

Skolan gar bra och livet ar ganska underbart. Min soder kis, fran Memphis, har anlant och allt ar toppen. Forutom att han ar morgon pigg och vaknar timmar innan mig, har vi det ganska bra. Risk att han ligger och plagas i morgon disen av en snarkandes, formodligen gasig klubbad sal gor att romantiken ar laggd lite pa hyllan. Vi ar vanner. Valdigt goa vanner.

Men visst ar det praktiskt alltid, att ha en man till hands. Dessutom ar han en sandar hjalpsam grabb som det lixom aldrig ar nagot problem med. Han hjalper till och fixar och donar.

Snart kommer mamma och halsar pa med maken sin. Det ska bli mysigt. Jag saknar, till och fran, hemma en del. Saknar mina underbara vanner och familj.

Min grannes pitbull har fatt valpar. Jag tvingar dom dagligen att komma ner so att jag far mysa med dessa skrynkliga bebis hundar. OH vad dom ar harliga! Dom lixom bara somnar i famnen nar man haller dom! Dom ser ut som smo hariga grisar och so piper dom som fagelungar.

Ratt festligt.

Jag har flertal ganger funderat pa om dom skulle marka, om jag tog en och gomde under trojan?

:)

Skola och laxor kallar.

Ljuva, tysta, New York

Somliga dagar ar langa. Utdragna. Och utan att slita blicken fran sekundvisaren pa vagg-uret tycks tiden ando sta stilla.

Med sulor av tuggummi och med lemmar utan muskler har jag promenerat genom dagen med en tvilling i varje hand.

Med planen att vara hemma och mysa hela dagen blev min agenda nedsjuten pa tva roda.

"Chuck E. Cheese!" gastade halvlingarna och slutade inte forran jag gatt med pa att ta dom till lekpalatset. For det ar precis vad det ar. En pizza osande atmosfar, dar golvet ar av gummi och dar det ar omojligt att lyssna till sin inre rost som ar overtagen av skrikande mini manniskor. Tjocka foraldrar sitter och ater samtidigt som deras barn springer i cirklar som honor skriker hogre an nodvandigt.

Runtsnurrandes bland mini attraktioner och flipperslep studsade vett och eticket ner i nagot av alla hal och forvandlades till en "Game over" skylt.

Mitt huvud bankade och nar ungarna inte var nojda med dagen trots min uppoffring fick jag nog. Med barn och priser, vantar och kaffe skuffade jag pa packet pa bussen och vande hem.

Vad som till dagen hor ar aven att kaffe nr 1 blev utspilld pa Flatbush Ave och ut pa gatan rann ockso allt mitt talamod ut. Jag lyckades ockso bli traffad av en fagelstjart och fick bajs i hela haret. Nar barn-nasor rinner maste nagon vuxen hjalpa, tja, det underlattar om man har nasdukar kan jag tala om. Ut med rinn-snor foll aven en klibbig klump av .. Ja du vet vad, som snallt fick vanta pa att slangas bort tills efter vi gatt av bussen.

-Jag kan inte lata bli att skratta at mig sjalv. Allt ar bara so ironiskt.

Som om detta inte vore nog, blev jag osams med min lilla 5 aring pa Starbucks over pengar. Vem hade kunnat ana?

"I want this one and a juice"

"Ok, well not the juice, I don't have money for that right now. You can have water"

"Ehhhhh.. why not?" Ett mycket missnojt ansikte prydde nu min lilla man som storogd tittade upp pa mig.

"Because miss Frida's middle name is not ATM (bankomat)! I can't buy that right now"

"...Yes you Can!" sa han med attityd.

Gah! Vad gjorde ens foraldrar nar man betedde sig pa detta viset? Far man vrida om oron, dra i har eller nypas? Ilska over den redan katastrofala dagen gjorde att bagaren rann over. Jag nop ingen men jag var illa nara! Med djupa andetag kunde ja ginte annat an fokusera pa att inte slappa allt och traska ivag. tanken slog mig, och jag sag mig sjalv komma hem med 1 styck tvilling. "Vaddo, var inte so girig! 1 ar battre en ingen!"

Jag hade varit lagom poppis.

Dagen gar mot sitt slut. Antligen kan jag hora rosterna i mitt huvud igen och tystnaden har aldrig latit so ljuv innan.

Kaffe och en violinist

Det ar morgon. Formiddag for somliga och i Sverige t om eftermiddag, men for mig ar allt innan 11.30 morgon. (So har jag en halvtimmes formiddag innan det slar om och blir eftermiddag)

Tanken var att jag skulle mote min professor imorse for att gora ett prov, men val dar talade hon om att det intevar nodvandigt. Lite surt svalde jag min trotthet och ryckte pa axlarna. "Vad bra" fick jag fram och vande pa klacken. Mot Starbucks.

Och har har jag suttit hela morgonen sedan 9.30. Mina somniga ogon fann snabbt planboken och pa nagot vanster lyckades jag fa fram min bestallning. Nar val koffeinet skolde ner i strupen vacktes jag till liv igen.

Igar nar jag var pa vag hem fron min kvallsklass, i argumentation, stod jag pa tunnelbaneperrongen och vantade pa lokaltaget att rulla in. I det stora tomrummet ekade en melodi jag sent kommer att glomma. En violinist satt ensam pa en bank och spelade. Inte for pengar utan for njutningen av dom vackra toner som ljod genom luften.

Det var fortrollande och jag har aldrig innan uppskattat musik pa samma satt.

Overdeligt och oforglomligt.

Girig-buken i Brooklyn

"Man vet inte vad man har forren man forlorat det"

Men, om man nu anar vad man har och inte hunnit forlora helt och hollet - hur gor man do?

Vimmelkantig av somnbrist och med bankande hjarta sitter jag hemma i lagenheten med fotterna invirade i byxbenet for att slippa snudda vid det kalla tragolvet. Klockan pa vaggen tickar med harda slag och luften utanfor fonstret att ar svart och ogenomtranglig.

Om man inte vill ha, men inte heller vill vara utan. Vad kallas det? Girig? "Frida, man kan inte bade ata kakan och spara den" -Tank att det kan man visst, om man ater halva!

-Jag antar att jag val ar girig do. For, om tycker om nagon, mycket, och denna nagon, som finns varje minut i ens liv en kvall bestammer sig for att ga ut och vara med nagon annan, och do bestammer sig for att inte langre finnas till hands, kanns det ganska surt nar det fran ingenstans, utan bestallning bubblar upp lite svartsjuka under vanskaps-locket.

Oh... !!! Sova och riskera att dromma obehagliga drommar eller sitta vaken och onska att telefonen ska vibrera for att sedan visa hans namn i displayen?

Vad ar jag? 14?

Jag ska sova, men tanken stor mig en smula. Jag ar absolut inte kar, men varfor kanns det so jobbigt att inte ha min andra halva dar han alltid brukar vara?

Jag ar nog ratt girig ando...

En updatering i Februari

Det ar Februari manad och jag sitter hemma i vardagsrummet och undrar vart Januari tog vagen. Klockan ar alldeles for mycket och jag har unnat mig en ler-mask och lite fotbad so har in mot midnatt. Det har trots allt varit en lang dag.

Det ar natten till torsdag och helgen ligger bara runt hornet. Halva terminen har gatt och jag kan inte forsta att jag redan varit i USA i ett drygt halvar.

Jag har aldrig sett tvserien "How I met your mother" men jag har hort att jag liknar en av de manliga huvudkaraktarerna. Personlighetsmassigt antog jag, men jag borde kanske fragat i sakerhets skull ... I alla fall so var den komentaren baserad pa mina foljande asikter:

Manga mellan 20 - 25 onskar for allt vad livet ar vart att fo stanna i dessa underbara ar. Man ar tillrackligt vuxen for att fa gora allt man inte fick under 18 men ar ung nog att fortfarande aggera oansvarigt. Jag o andra sidan langtar tills dessa fasansfulla ar ar overstokade.

Jag kan itne vanta tills jag narmar mig 30, nar utbildning ar klar och jag jobbar med nagot jag brinner for. Nar det borjar bli dags att skaffa familj och nar man har utvecklats till den person man verkligen vill vara.

Med det inte sagt att jag inte alskar nuet, men (!) killarna ar omogna och aldre man har helt andra mal och ett forhallande med en 30plussare innebar helt andra forutsattningar. Skola ar kampigt och allting ar lixom i rullning, ingenting ar fardigt. Jag ar en otalig sjal och maste lara mig att njuta av processen inte bara resultatet.

Ta traning t ex, hur kul EGENTLIGEN ar det att hasa sig upp pa morgon for att ta ett kliv ut i snostormen utanfor dorren, bara for att promenera en timme och komma hem som en istapp? Hur kul ar det att knapra i sig ett sketet apple nar andra mumsar pa karamellkungen. Men so far man komma ihag att resultat kommer nar man praktiserat sitt valmaende tillrackligt lange.

Att bli smal ar inte malet, utan att kunna njuta av att vara halsosam och inte kanna press. Och det kan jag tala om, att det finns ingen som ser fram emot varen so mycket som jag just nu!

Promenera i Central Park, ga hem over Brooklyn Bridge fran skolan, cykla och njuta av frisk varluft.

Men for nuet, ska jag krypa ner i en iskall sang som star under ett fonster dar iskall luft blaser in. Myspys. Tack och lov har jag en har-fon med lang sladd som jag umgas med en fem, sex minuter innan det ar dags att dra tacket over nasan och sussa.

Sex and the City

Sittandes i lagenheten (!!! - inte Starbucks) med tanda ljus och med en tickande klocka pa vaggen, invantar jag ofrivilligt stormen som sags ligga runt husknuten. Vagar man ens ga ut?

Vintern har verkligen ett stadigt grepp om "the big apple" och sommar, svett och liv ligger langt bortom horisonten. Kanns ratt skruttigt.

Tunnelbanonra ar packade och bussarna kommer aldrig som dom ska so att ska och vanta pa en buss om aldrig kommer ute i kylan kanns sodar. Hur illa det an later blir det lite tradigt att aka fram och tillbaka till Manhattan flera ggr om dagen. Lyx problem, kanske.

Nagot som inte ar ett lyx problem - som fler an nodvandigt maste ga igenom ar oerfarna killar. Eller killar som ar so pass erfrarna att dom slutat lyssna eller tyda signaler. Vet ni inte att alla tjejer ar olika!?

Aj, aj, aj .. vart ar denna varld pa vag med oss? Jag staller mig fragan dagligen, vem har gott och gomt gentle mennen!?

Och so nagon gang ibland ser man nagon, som talar artigt till aldre, som ger sin plats pa bussen at en gravid kvinna och som vet hur man beter sig som en vuxen manniska och det ar do det tands ett litet ljus av hopp.

Gardagen som borjade som en trevlig afton for min kara sambo, slutade i katastrof. Mannen som varit en trevlig gosse till en borjan forvadlades efter nagra timmar av frestelse till porrkungen fran Gomorra.

Vad ar det med smopojkar och inte kunna beharska sig!? Bara for att man fatt gront ljus maste man val inte trycka pa gasen so hart man kan? Bilen gar frammat anda ska ni se.

Det borde vara korskola innan man far samlags-tillstand. Borde vara boter pa at inte anvanda skydd och dodsstraff pa dom som tror att brost gar att skruva loss som glodlampor.

Tror dagens herrar pa fullaste allvar att vad som finns att lara kan hittas i rullar langst bak i videobutiken?

Pinsamt.

Mycket pinsamt.

Det finns verkligen inget mer avtandande an en kille som inte vet vart han ska ta vagen nar han blir upphetsad, och som tar pa allt som finns att ta pa so snabbt som mojligt - precis som om han vet att "detta kommer inte vara so lange, so bast jag passar pa!"

Med tarar rinnandes ner for kinderna och med magen full av bubblande skratta lag vi och vred oss pa golvet att vad som do var ett roligt minne. Daten var ju over och det gick antligen att skratta at.

Nu ar det bara att halla tummarna so att man inte drar fler nitlotter!