Att vara hemma bland styltor och plocke-pinn. Band skonhets ideal som kanns bekanta men ando sa langt fran vad jag idag lever efter. Jag har langre ingen aning om vad svenska killar vill ha. Jag vet inte mer an vad jag ser framfor mig. Vackra kvinnor i slanka kroppar med slata klader utan vack och volanger.
Smoriga pick-up-lines havdar att den vackraste kurvan pa en kvinna ar hennes leende, men vi vet nog alla att de flesta men engagerar sig i andra former innan dom lagger marke till hennes mun.
Att bo i USA ger an dagligen tankestallare gallande vad som ar halsosamt och inte. Att kanna sig smal och tilllata sig sjalv att mumsa i sig McDonalds till lunch bara for att grannen bredvid pa tunnelbanan ar 5 storlekar storre kanns inte helt ratt. Men samtidigt overskoljs jag alltid av angest att komma hem till Sverige dar majoritet ar size 4... Angesten ar total och jag vet inte om jag vill anpassa mig eller inte. Kanske behover jag inte agna detta sarskillt mycket tanke, eftersom aterresan till NYC infaller sondag. Men jag atervander inte till ett ohalsosamt liv dar McDonalds blir vardag och soffpotatis mitt mellannamn. Men jag maste ando fundera lite over ideal och min egna definition av "perfect". Min version.
Vart tog lagom vagen? Ar det ok att havda att alla storlekar ar lika bra nar for stor och for litan kan innebara risk for halsan? Vad ar egentlgien ideal och varfor ska man strava efter att vara annorlunda eller kanske annu varre, likadan som alla andra? Vad ar egentlgien motivet bakom att go upp eller ner i vikt, operera sig, shoppa nya klader eller gomma sig bakom smink?
Fragan ar oandlig och svaren ointligt manga.
Vad tycker du?
