Jag passar inte in. Svensk miljo har tutat i mig att inte ta plats och node dig om du tycker att du ar battre an nagon annan.
Med nya horlurar i oronen pa Starbucks, soklart, lyssnar jag pa musik fran tv serien Glee. Rosterna och deras upptradanden ger gashud pa varenda centimenter av mig och jag saknar min klass, tiden ja omgavs av talangfulla musiker och fick privilegiet att sta po scenen utan vidare.
Vad haller jag pa med? Jag ar i varldens mittpunkt och centrala NewYork ar for manga musiker en drom. Har sitter jag med vardagen pa Times Square och frihetsgudinnan utanfor fonstret. Gatumusikanter sitter trallandes vid varje husknut och den yngre generationen lever i studios for att andas musik och vad dom drommer om.
Varfor har inte jag fotts med driv och ambition?
-Eller viss har jag det, men varfor tror jag inte tillrackligt pa mig sjalv for att vaga anta utmaningen att folja en drom?
Ack, om jag det visste ... Stay tuned for uppfoljning.
Det kanske inte är det du innerst i hjärtat vill och kanske inte är beredd på att offra det som krävs och lägga varenda vaken stund på att öva och sälja dig själv o din musik. Du kanske vet innerst inne att livet som fattig musiker med risk att tröttna på musik och tappa glädjen i det inte är vad du drömmer om egentligen. Kanske kan du vila i tanken att ha det som en seriös hobby istället? Så som jag har kommit att göra :)
SvaraRadera