Onodigt.

En ny vecka har tagit fart. Mandagar ar alltid aningen troga enligt mig sjalv och idag ar inget undantag. Jobb jobb jobb... Men inte langt ar kvar, vi har halloween framfor oss, och efter det aterstar endast 3 veckor!


Resan till Californien ar bokad och betald. Vi reser till San Francisco, Las vegas, Grand Canyon och LA, for att sedan flyga tillbaka till NY och ta farval, innan the final destination - Sweden.


Och pa tal om Sverige.

Kanns det inte lite olegligt att massa kul ska handa nu, nar jag aker hem snart? -Jo det tycker jag med.

Har traffat varldens finaste man och det kommer inom kort bli blaha och pankaka med det eftersom jag drar, och som gradde pa moset har jag borjat jobba med en producent nyligen, vilket kanns lite surt att behova lagga pa hyllan.

Killen i fraga ar ganska ny, och jag tror bestamt jag skrev nagon rad eller tva i ett inlagg bara nagon vecka sedan. Allt ar nytt och spannande, och vi har skitkul ihop. Som tidigare namnt ar han stor som ett hus och eftersom min langd aldrig varit nagot jag stoltserat med, ser vi ganska sota ut tillsammans. Vi sags senaste i helgen da vi spenderade hela lordagen och sondagen ihop. Efter god mat, mycket skratt, bio och en himla massa regn, sa vi tack och adjo pa tagstationen ute pa Long Island. Med en puss pa nasan, och efter en lang varm kram hoppade jag pa taget for att bege mig tillbaka hem igen.

Med mp3n pa hogsta volym, djupt inborrad i oronen storde nogonting mitt dagdrommande. Ett sms fran nogon jag inte pratat med pa ganska lange. Anledning - manga. Diagnos - heartbroken.


Vad gor man nar gamla romanser blossar upp och fran ingenstans verkar eldigt heta i arstidens patagliga kyla? Nar gamla sar som precis har lakt brister upp och gor ont igen? Forrvirring. Varfor kommer det tillbaka nar man trodde man lagt allsammans bakom sig? Nar jag bara vill leva i nuet...


Vi traffades faktiskt, sondag kvall. Bad girl, jag vet, men! Det var ett bra avslut i varat kapittel. Ingenting hande, kanslorna ar borta och jag kan koncentrera mig pa att leva i nuet, och fokusera pa imorgon och framtiden.






"Lamna det bakomfluta fore dig"

Pumba - Lejonkungen.

Mind - body - spirit

Under min ganska sa langa tid har i America, har jag forandrats en del, bade i kropp och sinne. Precis som alla andra som besoker Mc Donalds hemland gick jag upp ett par fina kilo. Ett par nya bh:ar och nykopta, storre, byxor senare insag jag att jag inte var mig sjalv.

Jag har val aldrig varit valdigt slank, skylla pa gener eller daliga matvanor kan man gora som man vill, men faktum kvarstar, vikt har alltid varit ett dilemma for mig. Och, so manga andra kvinnor/tjejer runt om i varlden.

Vad ar egentligen normalvikt? Vilken storlek anses normal, och i vems ogon? Vem har egentligen ratt att tala om att du ar bra eller dalig.

Ja, discussionen kan skrivas lang, men for en kortfattad sammanfattning kan jag beratta att jag fatt lite av ett "wake up call'. Inte for att jag gick upp i vikt, det gick jag ner ganska snart bla eftersom jag insag att en hel garderob av fina klader skulle ga till spillo!

Har i USA, speciallt NY, firar kvinnor sina kroppar i alla storlekar. Senaste mode finns for alla och aven om jag med min svenska (spinkiga?) mentalitet kanske inte tycker att det ser so himla graciost ut, sa ser dessa tjejer ut att trivas och tycka om sig sjalva.

Och ar inte det egentligen det viktiga? Visst kan det tyckas mycket angaende halsa, och det ar en helt annan fraga, men bortsett fran det, endast utseendemassigt. Folk kommer alltid att tycka , och ar det inte angaende vikt so finns det annant. So om man hur man an ser ut ar domd att bli talad om, tittad pa och standigt bli scannad av andra manniskor, borde vi verkligen spendera sa mycket tid framfor spegeln och domma oss sjalva, om det anda inte spelar nogon roll?

I hela mitt liv har jag blivit tillsagd att jag ar for stor, jag borde ga ner i vikt och somliga av mina "vanner" har t.om pratat om min kropp bakom ryggen pa mig. Varfor? Varfor har vi sa svart att bli accepterade och accpetera andra? Det handlar ju inte om vad, utan om vem jag ar.

Efter att ha bott i NYC ett bra tag har jag kommit att uppskatta vad jag har. Kvinnor kommer i alla storlekar, former och farger. Like it or love it.

I love it!

Cheater - cheater - pumpkineater!

Det ar mandagkvall har i New York, och jag ar hemkommen fran en fantastisk middag med min kara mamma och Kenneth. Vi at hummer och firade an en gang att dom ar har i USA.

I nuet sitter jag nere i vardagsrummet, bloggar och Tyra Banks ar pa TVn. Hennes talkshow handlar idag om otrohet, vilket ar ett himla intressant amne. Det finns manga aspekter, om man ska vara arlig.
Jag personligen skulle prompt vilja saga "Nej, det finns absolut ingen forlatelse for otrohet, det ar brist pa respekt och ar ett tecken pa att det inte ar ett lyckligt forhallande".
Men! Om man far saga det, om det ar barn inblandade? Om man ar i ett aktenskap? Om den andra halvan av forhalandet ar oarlig, inte ger tillrackligt? Kan man forlata da?
Varfor ar det da so enkelt att valja otrohet istallet for att bara prata med sin partner?

Dagens amne diskuterar man som skyller pa en sa kallad "otrohet gen". Later misstankt, och mer som en bortforklaring, men proffessorer havdar att det stammer. Dock ska det endast anga 15%, resterande killar har bara hal i byxan eller ar olyckliga i den relation han lever i.
Men aven so, vi har val for i hela fridens namn nagon sorts sjalvbeharskning?!


Jag blir so trott. En van till mig, har i New york, Ali heter han skrattade at mig och mitt hopp om att det finns normala men med sjalvbeharskning och sa att vem som helst kan vara otrogen. Det handlar inte om att man ar "badboy", eller vart man kommer ifran, eller vilken hudfarg man har (vilket jag aldrig havdat i och for sig) men, att aven en "bra" kille kan komma att vara med an annan kvinna for att i stundens hetta excisterar inte flickvannen utan bara den frammande och valdigt spannande tjejen framfor en, och som en ursakt menade han att nogon tanke pa konsekvenser inte fanns.

Jag tvivlar pa det, jag tror det beror pa erfarenhet, alder, och hur man vaxt upp. Ar man uppfostrad att respektera andra manniskors kanslor, mogen nog att skilja ratt fran fel och dessutom gjort ett val att vara med nagon liksinnad som behandlar en bra, som man ar lycklig med, finns det inte nagon anledning att vara otrogen.

Punkt.

Alskade mamma.

Antligen har min kara mor anlant! Hela dagen har varit underbar och jag har visat mamma och kenneth runt i mina kvarter.

Jag ar sa himla glad att dom ar har. Och nar jag paminns om hur harligt det ar att umgas med familj, kanns det inte sa himla jobbigt att aka hem. Trots allt. Jag ska forsoka paminna mig sjalv om det nar det ar dags att packa ihop livet och minnena har...

Oh alskade, fina mamma. Vad jag har saknat dig!

Min mamma ar inte en vanlig mamma. Min mamma helt fantastisk. Hon ger varldens basta kramar och lyssnar alltid nar man onskar forstaelse. Hon forlater och forstar, aven om hon inte maste, utan bara for att hon ar en sa karleksfull manniska. Hon ar generos och ger av bade sig sjalv och det hon har. Hon kan och vet allt, ar otroligt inteligent och ar dessutom en framgangsrik karriarskvinna som har kampat hela sitt liv for det hon vill ha. Hon ar en insperation for alla som kanner henne och jag ser upp till mamma som ingen annan. Hon ar varldens absolut vackraste och om jag, i mitt liv, far halften av hennes skonhet, lite av hennes underbart sjuka humor och en gnutta av hennes framgang, kommer jag bli lyckligare an de flesta jag kanner.

Min bastis, som alltid funnits dar.

Jag alskar dig mamma!

Tell me something good!

Jag sitter denna fredagskvall pa ett mysigt cafe i Brooklyn. Med handdatorn under armen traskade jag ner langs avenyn, da internet inte fungerar for 5 ore hemma. Inte telefonen heller for den delen.
-Hej jag heter Frida och jag lever for tillfallet som en grottmanniska.
Som tur ar spelar dom gamla soulklassiker pa radion och jag har fatt dagens kaffe serverat, sa stammningen ar fullkommlig.

Imorgon kommer min alskade och efterlangtade mor. Med maken i handbaggage landar dom i morgon eftermiddag och dar ska jag sta och valkommna dom till mitt nya hem, hade jag tankt.
En hel vecka stannar dom!


Allt i New York ar det samma. Hosten ar harlig, jobbet desamma - aven om jag slutit fred med varldmor min - och vannerna dar dom ska. Igar var jag ute med Blen. Vi skulle ha gatt till studion for att snacka med en DJ/producent jag kanner men motet blev ombokat och vi knatade istallet till narmsta restaurang for en bit mat. Aftonen kan resumeras trevlig, som vanligt och jag kan bara tillagga att Blen ar en av dom absolut basta. En underbar van och en insperation for andra. Alskar att umgas med henne och ar mycket tacksam att ha denna som van.


En annan van ar Desire, min vapendragare fran vast, som i dagens stressade tider ar mig hack i hal och med filofaxen i hogsta hugg, flosar hon mig i nacken. Planer infor sista veckorna i USA ska ordnas med och var tid ar knapp. Jag ar aningen handikappad utan tillgang till internet och alltsammans har darfor fordrojts. Ack, endast 2 manader aterstar av mitt aventyr i amerikat!


Anna aker hem snart med, usch! Vad gor jag da!? Min goda van, nara granne och glade speleman... Nej, jag ignorerar tanken pa att saker kommer forandras. Jag vill inte. Jag kommer sakna allt har so oerhort...


Gardagens prins ar exchanged med en ny. Ut med det gamla in med det nya! Absolut. Idagens lage datar jag en charmig pojk som hittils godkants pa okant antal prov. Han ar en bit over 2 meter, sa jag ser absolut ut som en dvarg bredvid honom, men vi ar sota tillsammans. Han har grona ogon och har afro-amerikanskt pabra... Stilig karl den dar, men jag kan inte nog uttala mig om den osakra vardagen man lever som singel. Risker ar dagligen tagna och mitt hjarta studsar som en fotboll fram och tillbaka over spelplanen dygnet runt. Det gor lite ont att bli sparkad, men so kittlar det sa dar himla kul nar man ar uppe i luften och inte vet vart man ska hamna. Kanske blir det mal Denna gang?


Nej det borjar bli dags att avsluta. Cafe personalen blanger lite surt fran bakom disken. Jag tror dom har stangt...