Smultron...

For att jag saknar min morfar

-19/8-2008-

Hand i hand brukade vi ga,

Morfar och jag, nar jag var liten.

Skogen var sa tyst och du bad mig alltid sjunga. Sjunga de sommarsanger jag kunde.

Sakta gick vi genom dungen och tradde smultron po langa stran.

Karlek. Minnen.

Alskade morfar, Du ar sa otroligt saknad.

Jag har varlden i min hand!

Framtiden - imorgon och om 10 ar. Borde man veta vad som komma skall? Nogon sa en gong till mig "Jag vill gifta mig runt 25, och do ska jag ju ha kant och varit tillsammans med killen i minst 5 ar, vilket innebar att *hmmm* jag moste traffa Honom NU!"


-Varfor vill vi stressa och riva av allt nu, som vi egentligen har hela livet pa oss att gora?


Skaffa barn?
-Nej vet ni vad. Sedan manga ar tillbaka, ja kanske faktiskt so langt bakat som i grundskolan, fick jag hora att jag formodligen skulle bli mamma tidigt. (Varfor da, egentligen?)
Men efter denna resa till USA har jag fatt klart for mig att den dar bebisen som luktar so gott och jollrar so harligt egentligen ar ett forklatt monster. Bits och skriker gor dom. Kraks och bajsar - och det varsta av allt, dom vaxer upp! Nu ler ni sakert och tror att jag skojjar. Det gor jag absolut inte. Forstaelsen och attityden till barn har for mig forandrats nagot avsevart. I Californien konkade jag omkring po min lilla skrutt, sot som socker var hon, men svettig och osminkad knatade jag dar och onskade att jag haft tid att duscha den morgonen. Smink? HA, inte en chans. Jag tog hand om 4 av dessa, men vad jag nu relaterar till ar nar jag bara hade 1 av tjejerna.
Det ar jatteharligt med barn, och ni som redan har en busunge dar hemma, onskar jag all lycka, men Jag tanker inte vika mitt liv at nogon ungsudd som vill ha 200% av min tid och engergi, inte an po ett tag.

(Joy-Emma -09)

Ah och so var det det dar med att bli vuxen och hitta sin vag i livet. Min vag slingrar sig fran continent till continent. Nasta resa bar med stortsa sannolikhet av mot antingen the Carribean, Afrika eller London, UK.

Jag har fnulat fram och tillbaka och ar fortfarande i mitten av mitt plansmidande, men dessa 3 verkar mest lockande. Norge kunde vara ett alternativ, vi far se.

Forst och framst ska jag komma hem, vilket forresten kommer att ske i December -09. So det blir en svensk jul trots allt... Tank att jag snart lamnar allt har, for att lata allt sammans forvandlas till ett minne. Usch, jag blir so sentimental. Men alla resor har sitt slut, och so aven denna episod av mitt liv. 2010 borjar ett nytt, och forhoppningsvis annu roligare aventyr som vantar!

So long!

Dont need a prince Charming - but...!

-Om man nu nogon gang i framtiden skulle vilja skaffa sig en sadan, en karl alltso, ar det so mycket begart att han ska ha nogorlunda forstond i skallen?

Utan att lata alltfor sjalvgod upplever jag inte att jag har vidare svart att traffa killar. Emily, vardmor min, skrattar nar jag babblar om mina karleksbekymmer: "And which one of them is this you're talking about..?

Ja, jag har manga bollar i luften, hehe, men om sanningen ska fram, so vad ar det egentligen jag "jonglerar" med? Amerikanare ar val ganska kanda for att vara charmiga, om inte annat extremt oblyga. So en och en annan har jag traffat och kanske till och med varit po date med.
Men processen ar trottsam och slutar alltid likadant. Ar det so mycket begart att vilja ha en kille utan flickvan? "Ta 2 betala for 1." Nae, det ar so himla bra endo, bara 1 skulle vara fint. Och ar det inte den ohyffsade ligan, do ar de klangiga och ringer varje dag. Ska holla handen fast man knappt kanner varandra och blir lite halvtjuriga nar man inte vill forlova sig efter vecka 1.

"du letar pa fel stallen Frida" - "Det ar Du som lockar till dig sadanna killar"

Jasso, jaha.. For det forsta: Vart letar alla andra? Ar detta resmal hemligstamplat? ...Forresten so letar jag inte. Inte alls. Jag vet inte ens om jag vill ha en serios relation. Jag snubblar in i denna sortens gossar helt ofrivilligt!

Hmm ja, jag kanske gor det. Lockar till mig elaka men. Men vad gor man do? Ar man bara domd att misslyckas do? Oh jag blir so trott...

En stilig pog, tall dark and handsome, med sunda verderingar, humor och ett gott hjarta, vore det so "over the top?" Jag ska skriva till tomten.
-Jag har varit supersnall hela aret...


Mycket drama vid so unga ar, amnet aterkommer, med mer drommar, fler tankar och starkre asikter - innom kort. Stay tuned.

insperation

Sing like no one is listening,

dance like no one is watching,

and love like you've never been hurt.

Dagen efter gardagen (en samling minnen)

Har ni nogonsin bott tillsammans med 6 manniskor av helt olika aldrar och karaktar och forsokt forbi "normal" under vistelsen under samma tak? Om ni mot all for modan har det, vet ni hur uppskattade ett par tysta minuter i ensamhet ar. Om inte, kan jag tala om att dom minutrarna skulle jag inte byta for allt smor i smaland!

Min planerade sovmorgon gick upp i rok, nar tvillingarna (4ar) som sover vagg i vagg, vaknade kl 6 i morse.. I fem hela timmar lag jag nerborrad i kudden och forsokte panikartat stanga av horseln och slumra in igen. Kl 11 gav jag upp...

Utanfor NYC ligger en o, som heter FireIsland. Dar har vi sommarhus, och just precis pa den on befinner vi oss nu, hela familjen och jag, och har gjort hela sommaren. Men September manad kryper allt narmre och flytten hem till Brooklyn ligger mindre an 2 veckor bort.
Da atergar allt till det normala igen.
Hemma i det idylliska Park Slope, har jag tv, gym, starbucks, vanner och en garderob med mer an bara en avdankad bikiini. Jag langtar efter verkligheten.


Under min vistelse har i USA har jag upplevt och gjort fantastiskt manga roliga saker.
Allt sammans borjade pa Arlanda hemma i Sverige, dar vi sa tack och adjo, familjen och jag. Efter det bar det av till aupair skolan i NY dar jag traffade massa harliga manniskor, Desire ar en som jag lyckats halla i. En veckas hardtraning i att klippa och klistra - jo man moste ju kunna sont om man ska jobba med barn - och so var vi redo.

Den 23 februari -08 flogs jag ner till famijen Dever i Orange County. En familj som har kommit att att bli mer an bara en vardfamilj. Dee och Rebecca, och deras underbara dottrar Grace, Faith, Hope och Joy.
Visst jobbade jag langa timmar och det har inte varit en dans pa rosor, men lycklig har jag varit att bo med dessa underbara manniskor. Under min tid i Californien traffade jag monga manniskor som har kommit att betyda mycket for mig. Rebeccas (aupairen) och mina upptag komer jag aldrig att glomma, for att inte tala om aventyren jag och Des gav oss ut po.
Galna utflykter till LA, Santa Monica och Disneyland...

Denna episod i mitt liv tog sitt slut i November do jag skickades upp till nordostra USA. Familjen Elliot/Dennis valkomnade mig med oppna armar. I ett trivsamt 4vaningshus i brooklyn har jag bott sedan dess. Knoddarna heter Josh och Sadie och ar for det mesta ratt goa ungar.

I samma omrade bor aupairen (hundvakten) Anna, som jag haft formonen att lara kanna. Manga skratt och oforglommliga minnen har vispats ihop den denna, sena kvallar i New York.


Jo -08 & -09 har varit handelserika ar. Jag har formats till den person jag ar idag och i baggaget har jag miliontals underbara minnen. Det hela har varit en utmaning med manga tarar och konflikter, men New York och Cali, kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjarta.

I <3

Syfte eller chansning?

Jag vet inte riktigt vad jag pysslar med - om jag seriost ska borja blogga eller om jag bara ar totalt uttrakad for stunden.
Klockan ar massor och somnen kryper djupare ner i lakanen jag sedan lange suttit pa, utan minsta tanke pa att faktsikt krypa ner. -Vilket jag maste erkanna, jag varje gang angrar att jag inte gjorde tidigare nar jag val ligger dar.

Sova gor jag hellre pa morgonen. Morgondagen rakar dessutom vara en sondag so det passar fortraffligt bra in med min planerade sovmorgon.

Vad gor jag egentligen hemma en lordagskvall kan man ju undra? Om vi vander pa det hela, vad ska jag gora ute? Jag kanner mig inte alls sugen att traffa folk, idag har det dessutom regnat hela dan. Om sanningen ska fram kanner jag inte for att ga ut speciellt ofta alls. Solen kan skina so mycket den vill, kalashatten ligger dammig kvar pa hyllan och partypjucken star prydligt placerade i skohyllan. Har jag gatt och blivit gamal? 21 ar fyllda, jag trodde det var nu jag skulle sla klackarna i taket pa New Yorks alla barer och heta utestallen.

Ja for det ar i New York jag bor for stunden. Jordens pulserande mittpunkt enligt manga. Dar clubbar stanger langt efter att tuppen galt och dar tunnelbanorna snurrar fulla av manniskor dygnet runt. Har ar manniskor berusade av gladje och stadens alla ljus lyser natten igenom.

Alla utom jag.
Den 21 ariga, svenska aupairen har gatt och blivit bitter. Sur pa de flesta och lite smailsken for ingenting. En ensamrav ar vad jag ar. Kanner mig som Ferdinand, tjuren ni vet, fast utan nagra blommor...
Eh, bitter var kanske att ta i, men trott po onyktra manniskor som inte har nogot vettigt for sig, om det kan lata battre?
Alltid kan man hitta nogot att klaga pa, men hur kul vore livet da? Man far bita ihop. Det blir inte battre an vad man gor det till, och so kanske det ar.

Nar allt kommer omkring har jag ju det ganska bra. Jag ar glad mesta delen av dagen. Det blir bara so enkelt att svava ivag i bekymmer nar allt ar sodar hopplost trakigt och rynkan i pannan pa nogot vis kanns bekvam.

Nu ska jag go och tvatta borta smink och dalig attityd for att innom en snar framtid kunna dromma harliga glada drommar.




Jag kan knappt vanta tills min sovmorgon i morgon!