Ladan representerar mitt liv som runtflyttande student, och mitt liv innuti ar bade blott och ensamt.
Karleken svajar lite fram och tillbaka, kanske lite mer tillbaka, men jag aker ju snart sa det kanske ar lika bra. Tack pappa for ett hjalpsamt samtal idag. Det ar bra med en klok far ibland.
Medan karleken svajar pa svinlande hojder poppar ( i nuet) gossar fran manader tillbaka, upp som krokusar ur snon pa varen!
Det spokar i New York, nara Halloween och allt. Lik i garderoben dammas av och kusliga minnen spokar om natten. Fran ingenstans ringer killar fran mitt forflutna, och tycker att kontakt skall aterskapas. Kusligt. Och ointressant.
Jag vill klargora att Frida ar en sjalvstandig tjej som star pa egna ben. Jag behover inte nagon kille for att ma bra och mitt liv kretsar runt mig och ingen annan. Paminnelsen ar lite mer till mig sjalv, men aven till manniskor som kanner mig. Jag vet att jag ofta pratar om killar hit och dit, karleksbekymmer, harliga dater eller katastrofala relationer. Men! Allt det dar ar inte viktigt, bara for nojets. Och att traffa killar, tja kanske aven for uppmarksamhetens skull. For visst ar det skont att kanna sig fin och uppskattad? Men, uppskattning och respekt kan och borde komma fran en sjalv. I mitt fall, i en hogre grad, och bor bankas in i huvudet pa mig for att inte glommas bort.
Det viktiga ar att fokuser pa dom och det som verkligen betyder nagot. Tyvarr gloms det bort allt for ofta. Man snurras in i svara beslut och tankestallande fragor. Det ar da man valjer en livlina. Jag valde att ringa en van.
Tack Blen, for paminnelsen om att vara jag, och att inte sanka ribban. Det ar enkelt att paminna och stotta andra, vilket jag finner mig sjalv gora ganska ofta, men att lyda sina egna rad ar svarare. Och det ar da det ar skont med vanner.
Tack raring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar