Gardagen var underbar. Ett glimmande ljus sken in genom fonstret kl 11am och till min forvaning vaknade jag med stralande solsken pa fonsterblacket. En underbar hostdag lag infor mina fotter och efter att ha sovit ut riktigt ordentligt, sovmorgon och allt, klev jag upp redo att ta mig an dagen.
I hopp om att vakna lika glad och utsovd dagen darpa la jag mig igarkvall i ro, men vaknade av "godmorgon-sms" fran vardmor och skrik utanfor dorren fran hungriga sma magar.
Sneglande blickade jag ut genom fonstret men till min besvikelse, ut i en gra dimma. Ingen sol sa langt ogat nadde. Utan att gnugga somnen ur ogonen gled jag likt en zombie ner for trappan, utforde morgonrutinen for att sedan motoriskt marchera ner med barn till forskolan.
Jag ar trott pa att jobba nu. 45 timmar varje vecka, och dessutom jobbar jag ibland extra for att tjana en extra slant - det blir ratt slitsamt. Och intensivt. Barnen har borjat inse att jag snart tar forval av NY och slapper mig inte ur sikte...
Min alskade Anna lamnade igar New York for att, efter ett handleserikt ar, atervanda hem till Svea rike. Brooklyn kanns tomt. Bortskamd med att ha henne har i krokarna inser jag nu tomrummet hon lamnat efter sig. Kom tillbaka!! Jag har ingen att fika med langre och heller ingen att telefon terra nar karleken svajjar, vardmor ar elak eller nar jag bara ar pratsjuk.
Forstaelsen for att livet jag lever nu, kommer att ta slut river sar i magen. Hjartat gor lite ont och ogonen svider.
Pa starbucks igar drack vi varan sista kaffe tillsammans, till sorglig musik i bakgrunden tog vi farval och kunde resumera aret med ett ord: Oforglommligt.
I hopp om att vakna lika glad och utsovd dagen darpa la jag mig igarkvall i ro, men vaknade av "godmorgon-sms" fran vardmor och skrik utanfor dorren fran hungriga sma magar.
Sneglande blickade jag ut genom fonstret men till min besvikelse, ut i en gra dimma. Ingen sol sa langt ogat nadde. Utan att gnugga somnen ur ogonen gled jag likt en zombie ner for trappan, utforde morgonrutinen for att sedan motoriskt marchera ner med barn till forskolan.
Jag ar trott pa att jobba nu. 45 timmar varje vecka, och dessutom jobbar jag ibland extra for att tjana en extra slant - det blir ratt slitsamt. Och intensivt. Barnen har borjat inse att jag snart tar forval av NY och slapper mig inte ur sikte...
Min alskade Anna lamnade igar New York for att, efter ett handleserikt ar, atervanda hem till Svea rike. Brooklyn kanns tomt. Bortskamd med att ha henne har i krokarna inser jag nu tomrummet hon lamnat efter sig. Kom tillbaka!! Jag har ingen att fika med langre och heller ingen att telefon terra nar karleken svajjar, vardmor ar elak eller nar jag bara ar pratsjuk.
Forstaelsen for att livet jag lever nu, kommer att ta slut river sar i magen. Hjartat gor lite ont och ogonen svider.
Pa starbucks igar drack vi varan sista kaffe tillsammans, till sorglig musik i bakgrunden tog vi farval och kunde resumera aret med ett ord: Oforglommligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar