Igarkvall, den 1a december, vid midnatt lyfte planet fran Los Angles grona vidder och forde mig och Des, tillbaka till kyliga NY. Pga tidskillnad har jag bara sovit 3 timmar och la mig som en overkokt makaron pa overkastet nar jag kom hem. Min fina fjallravenrygga har fatt genomga alldeles for pafrestande shopping och ben och kotor i ryggen ar med storsta sannolikhet pa fel plats. Omtumlad och trott somnade jag kl 10am NY-time, och vaknade kl 3 pa eftermiddagen, av att vardmor undrade om jag var vid liv.
Det var jag, men med en forkylning som heter duga. Usch.
-Jag har kommit fram till (pga en hel del anklagelser) att jag klagar en del. Ganska mycket tydligen. Vad innebar det? Att jag ar missnojd eller bara en kravande perfektionist som vill ha uppmarksamhet? Jag tror det lutar mot nr 2... Jag tycker om medlidande och sympati. Det kanns alltid lite battre om nagon tycker synd om en, visst gor det? Sarskillt nar man har ont, det ar jobbigt eller ar sjuk.
Nar jag inte mar bra forvantar jag mig talefonsamtal fran oroade vanner som bryr sig. Jag alskar nar mamma haller om mig, och stryker mig over pannan, so som hon gjorde nar jag var liten. Pappa ordnar varm mjolk med honung och sangen har nytvattade varma lakan. Ompysslad var ordet.
Att ata glass i sangen och utan daligt samveteoch fa titta pa tv 24 timmar i strack ar en bonus, dessutom val fortjant. Det var tider det.
Med fettsnalglass som formodlgen inte ar so fettsnal alls, och med fjarrkontrollen i en sasig hand zappar jag till min trost pa vad som av min barndom finns har i staterna. TV:n ar en bra van.
Men att sitta ensam i en stad dar det bor fler manniskor an det gor i hela sverige, kanns lite ensamt. Och ganska olegligt. Detta ar ju min sista vecka! Jag kor morfars losning pa sjukdommar. Den ar simpel och funkar alltid. Knepet ar att ignorera symptomen och knega pa som vanligt. Jag planerar att vakna upp frisk som en notkarna redan i morgonbitti!
En underbar semester ar avslutad. Verkligen underbar. Efter ett sorgligt avsked i CA sitter jag nu och forbereder mina sista dagar i stadernas stad. New York, New York...
Det ar en emotionell berg-och-dal-bana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar