Sömnig med en kopp te framför mig - så var man 22..

Åren går och dom sätter sina spår. Efter många sömnlösa nätter, ständigt dagdrömmande, mycket funderingar och massor av sol vind och vatten börjar hyn se lite sliten ut. En och en annan fåra kan urskiljas. Dagen då jag började klaga över rynkor hade jag planerat längre fram i mitt liv, men som mycket annat blir det inte som man har tänkt sig. Spegeln får stå i sin ensamhet.

I NY är jag fortfarande bara 21, men här i Norden har jag hunnit fylla 22. Morgon dagen skall firas med en sovmorgon. Hurra! Om någon ringer och sjunger en trudelutt vore det väl trevligt men dagen kanns mindre och mindre viktig för varje år som går måste jag erkänna.

Te konsumeras i löjliga mängder dessa dagar. Och toletten här blivit en kär vän. Jag har nog inte kissat så mycket i hela mitt liv som jag gjort senaste veckan. Bara så ni vet! ...haha

Earl grey, ska det vara, med mjölk och en sockerbit. Så är lyckan gjord. Halsen gör lite ont så det blir till att lyssna på musik och inte sjunga. Så, med högtalarna fylda med soul och magen med varmt te tänkte jag lägga mig och duna in i en skönhetsömn. Jag vet inte när jag föll in i det dåliga mönstret att vara vaken tills timmar efter midnatt?

Tidiga kvällar är underskattade.

God natt.

Planerar min vår

Imorse blinkade jag yrvaket och kisade ut i ett snöoväder. Var det december igen? Förvirrad och nyvaken forsade besvikelsen likt en dusch ner över mig. Var är min sol, tänkte jag högt för mig själv och steg upp, genomsur och ovillig att ta mig an dagen.

Jag vill ha jeansjacka och pumps! Promenera barbent och äta glass i fräna pilotglasögon! Med en härlig vind i håret och med sommaren runt hörnet. Cykla till jobbet och grilla på balkongen sena vårkvällar. Det räcker med snö!
Och som på beställning, runt lunch sådär, seglade molnen vidare, vart vet jag inte, och bryr mig inte heller, ego som jag är. Underbart.

Min födelsedag ligger inte långt borta och jag hade eventuellt tänkt fira den i staterna. NY saknar mig och jag NY. En återförening är på sin plats och jag kan knappt vänta att få andas in pulsen av min älskade stad igen.
Jag behöver komma tillbaka och ta på mig mitt jag som fortfarande hänger i min adjektiva garderob i Brooklyn.

Jag har dessutom önskat mig körlektioner. Det börjar bli dags att en gång för alla ta det där förgrömmade körkortet. För er som inte redan känner till historien bakom mig och min turer bakom ratten så kan jag kortfattat tala om att jag kämpade med mitt amerikaska (och enda) körkort i Californien när jag bodde där. När jag insåg att man kunde virra omkring i bil med ett tillstånd jag håvat in efter att ha klarat teoriprovet fick det räcka och jag gjorde aldrig uppkörningen. Korkat, ja visst. Men det prioriterades/hanns inte med.

Så sammanfattnignsvis kan jag köra bil (gallant enlig tmig själv, lite si och så enligt andra) men har inget tillstånd så den biten tycker jag att jag borde beta av.


Önska mig lycka till, så ska jag göra detsamma till Er. Det sägs att jag är en fara i trafiken, så se upp!!

Min bror undrade när jag tog av stödhjulen på cykeln egentligen? Inte var jag väl gammal nog att köra bil heller?
- Jo visst är jag det!

GlasFasaden

Ser Du vad Du vill se och dömmer Du efter egen regelbok? Ser Du putsad fasad eller klar skörbarhet? Ser Du skönhet eller ihålighet? Eller bara yta? Bara glas?

Vem är jag i andras ögon? Vem ser mig när jag sluter mina ögon och vem krossar min fasad när ljuset är släckt. Vem blundar istället för att genomskåda och vem bryr sig när sprickorna är oundvikliga?

I en rustning av glas lever ett uppror. Känslan av tryggthet innuti ett skal och längtan att klä av sig naken för att vara fri.

Att se genom glas är enkelt, men att verkligen se någon genom egna förutfattade meningar och genom skal av yttre kan vara en utmaning.

En sömnlös natt i Stockholm - digging deep

...Jag satt nämligen barnvakt från igår eftermiddag tills lunch idag åt min bedårande brorsdotter. Ett busfrö med energi utan dess like. Gladare unge får man leta efter!
Men att sova med en 7-månaders är inte lika mysigt som det låter. Som ett stolpskott låg jag orörlig i utkanten av min säng för att inte mosa bebisen. Gissa hur många minuter jag sovit inatt?

Som om jag inte fått nog av dreggel, babymat och blöjbyten var jag i eftermiddags bjuden på 1års kalas hemma hos en gammal klasskompis åt mig, då hennes otroligt söta dotter fyllde år. Efter 2 år som aupair i USA kan man tycka att jag borde tröttnat, vilket jag -måste jag erkänna- trodde att jag hade. Men tydligen står jag fortfarande ut med söta bebisfötter, joller och lukten av len bebishy.

Dock ska jag vänta med egna knoddar hade jag tänkt. Det är så himla bra och behändigt när man får lämna tillbaka en lånad bebis och någon reklamering finns ju tyvärr inte på egna barn, så det får komma i en senare framtid när jag har viljan att spendra 24 timmar av mitt dygn med någon annan än mig själv.

Söndagskväll och jag är mosigare än vanligt efter en lång vecka. Även om kroppen har sagt tack och hej och redan befinner sig i ett sovande zombi stadie, så går hjärnan på högvarv.
Jag är en tänkare, sannerligen, men somliga frågor återkommer.

Jag har hört att jag uppfattas syniskt och bitter när det gäller kärlek. Är jag det? Verkligen?
För själv tycker jag mig vara en hopplös romantiker så att säga att jag gett upp vore rent av lögn. Hur kan det bli så knasigt? -Självinsikt?
Jag prioriterar mig själv i nuet. Det kommer ju (uppenbarligen efter många timmar med barn) komma en tid i ens liv då inget kretsar runt en själv så varför inte ta hand om sitt "jag" när man kan.
Jag har många, och starka åsikter om mycket och jag förstår folk som undrar om jag inte bara kan vara tyst ibland. Jag har dock aldrig varit en tyst person och än mindre någon utan något att tycka eller tänka. Jag lägger gärna till och debatterar när något engagerar mig.
Relationer är ju ett ämne som kommit tillbaka i mina memoarer och i all min bitterhet angående sviniga killar, osäkra tjejer, osunda förhållanden eller misslyckade dejter tycker jag ändå att det finns någon sorts charm. Man lär sig av sina misstag och ibland även från andras.

Trots deppiga månader i sökande efter kärlek eller härliga tider utan killar i huvudet har jag skrivit för att dela med mig av alla tankar som simmar runt i mitt oändliga hav av minnen, drömmar och tankar.
En nutida filosof eller kanske bara en vanlig tjej med lite tid över.

Kalla det vad du vill, men jag är Jag och jag älskar livet jag lever. Jag tänker aldrig bli bitter eller ge upp. Jag drar inte alla över en kam utan tycker att alla förtjänar en chans. (Även om 9 av 10 killar inte uppfyller enlka önskemål som att "Hålla upp dörren" etc)
Människor kommer med baggage, brister och laster - vad jag i många fall pratar om är hur vi borde uppmärksamma och hantera sådant som stör eller tynger oss. Inte fortsätta klaga på att alla kap är upptagna!


Jag vet inte om Ni blev så mycket klokare, just nu känns axlarna tyngre än vad dom gör i vanliga fall och om jag inte slutar snart kommer jag falla ihop över tangentbordet.

Lev som om du skulle dö imorgon - dröm som om du skulle leva för alltid.

En grillad tack!!!

Kvällen kan sammanfattas lyckad. En lugn kväll, en bra film och så trevligt sällskap såklart! Fredagar innebär för väldigt många en hel sprayflaska i håret, skyhöga kläckar och raggradarn på hög varv. Musiken som dunkar från klubbar i storstaden attraherar mig inte längre. I alla fall inte i kylan som vi lever i nu. Att dra på lager på lager, vira halsdukar sjuttioelva varv runt halsen och stampa runt i varma uggs är lika oattraktivt som det låter och känns inte vidare frestande.

Under min härliga fika igår eftermiddag/kväll pratade vi om tjejer och deras (vårat?) beteende. Varför t.ex är vi så otroligt svartsjuka? Oroade? Tänkande? Analyserande? ...jobbiga...? Ledsen men skulle jag vara man skulle jag, med dagens utbud, vara gay! Det är som att komma till "Jannes korvmoj" och det finns inga grillande. Bara kokta och dessutom e det dåligt med ketchup! Hänger ni med?

Varför föredras kvantitét? Åh jag kan bli så ledsen av att se dåliga förhållanden och bara konstatera att det inte är mitt problem. Dock känner jag att en relation känns ytterst irrelevant, om en sådan ska innebära att jag måste umgås med nångon schemalagt, svara gulligt i telefonen och inte längre umgås med mina goa killkompisar.
Allting handlar om respekt. Absolut. Och som tjej respekterar jag verkligen en flickväns önskan om att vara den enda kvinnan i sin pojkväns liv. Jag förstår också att man inte vill att ens pojkvän går på bio, spenderar timmar i telefon eller värdefull tid med en annan tjej istället för flickvännen. Allt detta är förståligt. Vad jag inte kan förstå är när vi tjejer ojar oss och blir tjatiga tanter som ska stifta lagar och regler i våra förhållanden. "Du får inte..."
-VAH!?

Om en pojkvän, eller vem som helst förresten skulle tala om för mig bara sådär, att jag inte fick prata med någon jag tycker om att prata med skulle jag undra vilken skruv i hjärnkontoret som måste skruvas till.
Att kompromissa: visst. Men regler? Nej tack.

Kan man inte leva i en relation där man litar på sin man ska man inte vara i den relationen.


Visdomsord från en livs levande singel.

Vårkänslor i snöyran!

Dagens avslut var underbart. Vänner kan vara så himla underbara ibland. Även om jag från tid till tid försöker predika för mig själv att man ska stå självständigt - för människor omkring än försvinner när man minst anar det.

Med äppel&kanel te i en stor varm kopp, brinnande ljus på bordet och en härlig själ mittemot kändes snöstormen utanför mindre viktig. Visst är jag, liksom alla andra inom Svea rikes ramar trött på denna ständiga nedebörd, men man får bittert bita ihop. Och med knisslande tänder biter jag så hårt jag orkar.
Igår satt jag på golvet i mitt rum och tittade upp mot en klarblå himmel. Solen sken starkt över alla husen och inte ett måln till synes. Visserligen syntes snön på taket mittemot, men för bara en kort sekund blev jag fylld av vårkänslor och kunde riktigt känna känslan av svensk sommar.

Snart... Snart...