På mitten av en gråskala.

Vad har hänt när man har tusen tankar men inget att skriva? Allt är difust och vill inte avslöjas på papper. Jag sitter på mitten av en gråskala.

Dinglandes med benen lutar jag varken åt det ena eller det andra hållet. Men ibland undrar jag vad som händer om man släpper taget och kastar sig ut? Finns där någon som fångar upp mig eller kommer jag falla handlöst tills jag krashlandar?

Jag velar fortfarande fram och tillbaka med balansen någorlunda i behåll, men funderar starkt på att kasta mig utför och visualisera en trygg landning. Hoppas på det bästa.

Jag tror i och försig stenhårt på att om man vill någonting tillräckligt mycket så kan det slå in. The sky is the limit.

Och just nu är mitt mål New York. Flytten hem till staden som får mitt hjärta att slå dubbla slag sker i slutet av sommaren. Det första jag ska göra är att svänga in på Starbucks, köpa mig en Light iced, grande, Chai-Latte och sedan promenera dom kullriga gatukvarteren till Prospect Park. Där ska jag sitta och bara andas in New York...

Vem behöver något annat när man bor i NY?