I morse när jag vaknade undrade jag om jag förlorat hörseln. Jag hörde mina tankar tydligare än någonsin innan och jag tycktes urskilja arbetande hjärnceller promenera runt i tomrummet där uppe.
Jag befinner mig på familjens landställe ute i skärgården och vaknade kissnödigare än någonsin innan båtar hunnit ut på skäret, och innan måsar brett sina vingar över fjärden och börjat skräna.
Allt var stilla och alldeles knäpptyst. Balsam för själen, minst sagt. I lugn och ro har jag tänk spendera helgen utan störningar från omvärlden. Jag har dock inte lyckats stänga av mobiltelefonen och uppenbarligen inte kunnat hålla mig borta från den glänsande laptopen som nästan ropar på mig att logga på.
Så här sitter jag, fortfarande i mjukiskläder, med håret i en slarvig knut och undrar vad kommande timmar har att bjuda på. Förmodligen inte mycket mer än luft att andas och ord att skriva. Min gamla dagbok fick följa med hit ut. Förutom en blogg noterar jag även mer personliga händelser, tankar och funderingar på papper.
Jag har alltid gillat att skriva, men aldrig riktigt lagt ner energi på det. Nu i efterhand kan jag tala om att det är sjukt roligt att läsa om en 16årings tankar kring, sex killar och att bli(/vara) vuxen.
Ja för i mina ögon var jag ju vuxen då. Mogen för min ålder, kunde själv och ville absolut inte bli klassad som en tonåring.
Jag skrattar nästan högt åt mig själv när jag läser sida upp och sida ner om våra upptåg som fjortisar, om allt som var viktigt då och om hur man trodde att allting skulle vara när man var ung. Perspektiv fanns inte i mitt vokabulär och att inse att känslor och åsikter kan komma att ändras med mer livserfarenhet kunde jag inte drömma om.
Även om jag av omgivningen anses som vuxen (vuxenbiljett på SL, myndig, kaffeberoende med intresse för annat än kompisars privatliv) vet jag att jag när jag är 30 kommer tänka tillbaka på den 22 åringen som satt här då, och skaka på huvudet. Och med den vetskapen behöver jag inte trotsa på att jag aldrig kommer ändra mig, eller inte vara öppen föra nyttänkande.
-Men att lära sig vem man är tar nog hela livet. Förhoppningsvis gör det det. För annars är man ju samma person, utan att ha utvecklats alls, när man är gammal och grå. Och en fjortis på 63 bast känns ganska oaktuellt.
Jag tänker på livet och dess mening relativt ofta, men ska nu förflytta mig från elektroniken till bekvämare och betydligt enklare rum. Ute på berget står en solstol med utsikt över hela nämndöfjärden, där kan man i lugn och ro filosofera utan att ens behöva reflektera över rätt och fel eller ens ha en poäng till sina åsikter. Vinden för med intelligenta, orimmliga och luddiga svar till frågor som inte har några frågetecken, bort och lämnar hjärnkontoret med brus av vågor och fågelkvitter.
Jag befinner mig på familjens landställe ute i skärgården och vaknade kissnödigare än någonsin innan båtar hunnit ut på skäret, och innan måsar brett sina vingar över fjärden och börjat skräna.
Allt var stilla och alldeles knäpptyst. Balsam för själen, minst sagt. I lugn och ro har jag tänk spendera helgen utan störningar från omvärlden. Jag har dock inte lyckats stänga av mobiltelefonen och uppenbarligen inte kunnat hålla mig borta från den glänsande laptopen som nästan ropar på mig att logga på.
Så här sitter jag, fortfarande i mjukiskläder, med håret i en slarvig knut och undrar vad kommande timmar har att bjuda på. Förmodligen inte mycket mer än luft att andas och ord att skriva. Min gamla dagbok fick följa med hit ut. Förutom en blogg noterar jag även mer personliga händelser, tankar och funderingar på papper.
Jag har alltid gillat att skriva, men aldrig riktigt lagt ner energi på det. Nu i efterhand kan jag tala om att det är sjukt roligt att läsa om en 16årings tankar kring, sex killar och att bli(/vara) vuxen.
Ja för i mina ögon var jag ju vuxen då. Mogen för min ålder, kunde själv och ville absolut inte bli klassad som en tonåring.
Jag skrattar nästan högt åt mig själv när jag läser sida upp och sida ner om våra upptåg som fjortisar, om allt som var viktigt då och om hur man trodde att allting skulle vara när man var ung. Perspektiv fanns inte i mitt vokabulär och att inse att känslor och åsikter kan komma att ändras med mer livserfarenhet kunde jag inte drömma om.
Även om jag av omgivningen anses som vuxen (vuxenbiljett på SL, myndig, kaffeberoende med intresse för annat än kompisars privatliv) vet jag att jag när jag är 30 kommer tänka tillbaka på den 22 åringen som satt här då, och skaka på huvudet. Och med den vetskapen behöver jag inte trotsa på att jag aldrig kommer ändra mig, eller inte vara öppen föra nyttänkande.
-Men att lära sig vem man är tar nog hela livet. Förhoppningsvis gör det det. För annars är man ju samma person, utan att ha utvecklats alls, när man är gammal och grå. Och en fjortis på 63 bast känns ganska oaktuellt.
Jag tänker på livet och dess mening relativt ofta, men ska nu förflytta mig från elektroniken till bekvämare och betydligt enklare rum. Ute på berget står en solstol med utsikt över hela nämndöfjärden, där kan man i lugn och ro filosofera utan att ens behöva reflektera över rätt och fel eller ens ha en poäng till sina åsikter. Vinden för med intelligenta, orimmliga och luddiga svar till frågor som inte har några frågetecken, bort och lämnar hjärnkontoret med brus av vågor och fågelkvitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar