Vänner

När snön susar genom luften i massor för att lägga sig till rätta på backen och magiskt förvandlas till is - då vet man att det är december.

Det är definitivt december, det vet jag. Dels för att det står i kalendern men också för att snön dalar ner från himlen och vägrar sluta. På stövletter med klack har jag glidit genom stockholm idag i jakt på jobb. Jag var mitt alldeles charmigaste jag, och vi får hoppas att det räcker.

Efter min kupp satte vi av, Ida och jag, möt söder där fnitter och gapskratt låg och väntade. Tjejkväll stod härnest på onsdagsagendan. Och mycket riktigt, bland tända ljus, odrucken glögg och rykande hett te, blossade högjudda skratt fram i mörkret. Jag älskar mina vänner. Väldigt mycket. Vi har alldtid kul och jag är övertygad om att om någon filmade våra stunder skulle tittarna skaka på huvudet och föreslå vård. Vi är förmodligen inte klassade normala. Men det gör lixom ingenting...
När vi alla skulle bege oss hemmåt reste de flesta av mina goa vänner till sin andra halva, medan jag tog taxi hem.

Medan andra har pojkvänner att mysa med i juletiden sitter jag och skriver. Om dom som funnit kärleken. Pinsamt. Jag bloggar, ser på Bridget Jones dagbok och äter kex. En sorglig romantiker är vad jag är. En hopplös singel som hellre ser på kärleken på avstånd än upplever den.

Jag kanske borde skaffa hund?