Kvällen kan sammanfattas lyckad. En lugn kväll, en bra film och så trevligt sällskap såklart! Fredagar innebär för väldigt många en hel sprayflaska i håret, skyhöga kläckar och raggradarn på hög varv. Musiken som dunkar från klubbar i storstaden attraherar mig inte längre. I alla fall inte i kylan som vi lever i nu. Att dra på lager på lager, vira halsdukar sjuttioelva varv runt halsen och stampa runt i varma uggs är lika oattraktivt som det låter och känns inte vidare frestande.
Under min härliga fika igår eftermiddag/kväll pratade vi om tjejer och deras (vårat?) beteende. Varför t.ex är vi så otroligt svartsjuka? Oroade? Tänkande? Analyserande? ...jobbiga...? Ledsen men skulle jag vara man skulle jag, med dagens utbud, vara gay! Det är som att komma till "Jannes korvmoj" och det finns inga grillande. Bara kokta och dessutom e det dåligt med ketchup! Hänger ni med?
Varför föredras kvantitét? Åh jag kan bli så ledsen av att se dåliga förhållanden och bara konstatera att det inte är mitt problem. Dock känner jag att en relation känns ytterst irrelevant, om en sådan ska innebära att jag måste umgås med nångon schemalagt, svara gulligt i telefonen och inte längre umgås med mina goa killkompisar.
Allting handlar om respekt. Absolut. Och som tjej respekterar jag verkligen en flickväns önskan om att vara den enda kvinnan i sin pojkväns liv. Jag förstår också att man inte vill att ens pojkvän går på bio, spenderar timmar i telefon eller värdefull tid med en annan tjej istället för flickvännen. Allt detta är förståligt. Vad jag inte kan förstå är när vi tjejer ojar oss och blir tjatiga tanter som ska stifta lagar och regler i våra förhållanden. "Du får inte..."
-VAH!?
Om en pojkvän, eller vem som helst förresten skulle tala om för mig bara sådär, att jag inte fick prata med någon jag tycker om att prata med skulle jag undra vilken skruv i hjärnkontoret som måste skruvas till.
Att kompromissa: visst. Men regler? Nej tack.
Kan man inte leva i en relation där man litar på sin man ska man inte vara i den relationen.
Visdomsord från en livs levande singel.
Under min härliga fika igår eftermiddag/kväll pratade vi om tjejer och deras (vårat?) beteende. Varför t.ex är vi så otroligt svartsjuka? Oroade? Tänkande? Analyserande? ...jobbiga...? Ledsen men skulle jag vara man skulle jag, med dagens utbud, vara gay! Det är som att komma till "Jannes korvmoj" och det finns inga grillande. Bara kokta och dessutom e det dåligt med ketchup! Hänger ni med?
Varför föredras kvantitét? Åh jag kan bli så ledsen av att se dåliga förhållanden och bara konstatera att det inte är mitt problem. Dock känner jag att en relation känns ytterst irrelevant, om en sådan ska innebära att jag måste umgås med nångon schemalagt, svara gulligt i telefonen och inte längre umgås med mina goa killkompisar.
Allting handlar om respekt. Absolut. Och som tjej respekterar jag verkligen en flickväns önskan om att vara den enda kvinnan i sin pojkväns liv. Jag förstår också att man inte vill att ens pojkvän går på bio, spenderar timmar i telefon eller värdefull tid med en annan tjej istället för flickvännen. Allt detta är förståligt. Vad jag inte kan förstå är när vi tjejer ojar oss och blir tjatiga tanter som ska stifta lagar och regler i våra förhållanden. "Du får inte..."
-VAH!?
Om en pojkvän, eller vem som helst förresten skulle tala om för mig bara sådär, att jag inte fick prata med någon jag tycker om att prata med skulle jag undra vilken skruv i hjärnkontoret som måste skruvas till.
Att kompromissa: visst. Men regler? Nej tack.
Kan man inte leva i en relation där man litar på sin man ska man inte vara i den relationen.
Visdomsord från en livs levande singel.
tummen upp =)
SvaraRadera