En lordagkvall hemma pa soffan...

Som vantat kom en faslig forkylning i min riktning och har sitter jag, som manga andra i september manad, och snorvlar, hostar och tycker lite smasynd om mig sjalv. Med varm choklad, tanda ljus, med en flisfilt omsvemt runt hela jag och "Friends" pa tv;n kanns min lordagkvall anda ganska okey.

Dagen har spenderats i obekvama men(!) lat mig tillagga: fladiga skor- runt om i Brooklyn och minuterna som magiskt forvandlades till timmar blev undanrojda med lite latt shopping.

Igar hade jag nojet att umgas med Blen, min alskade Blen. Vi och tjejerna drog efter midnatt och gjorde stan osaker. I kon till klubb nr 1, fann vi Fat Joe och inne pa klubb nr 2 spatserade en statlig Jay Z forbi. Ah, there is just something about New York, gotta love it!

Nagot annat jag alskar med NY ar att man mot alla odds springer in i folk man kanner, nar man mins anar det. I torsdags nar jag stod och vantade pa Anna vid Union Square, sneglade jag lite diskret pa mannen till vanster om mig, som sag himla fager ut. Plotsligt stod vi och stirrade lite fanigt pa varandra och efter nagra langa sekunder av pinsamt stirrande log han och gick fram och kramade mig. Jag kande inte igen honom, men visst var det han!

I november traffades vi for allra forsta gangen, men av nagon anledning blev det inget da. Jag var inte so sarskilt intresserad eftersom timingen var dalig och jag traffade nagon annan under den perioden och efter bara ett fa antal dater rann det hela ut i sanden.

Efter lite smasnack i vantan pa min van, fragade han om han fick traffa mig igen, det kunde han tyckte jag och han tog da tillfallet i akt och forslog nuet. Sa vi knatade till narmsta cafe och vi fyllde i dom forlorade manaderna.

Kvallen tog sitt slut, och inte mycket mer an en vanlig kram fick avsluta aftonen, men vi bestamde att fortsatta traffas.

Hmm, vi far val se, han liksom de allra flesta har val en annorlunda syn pa dating an jag sjalv, so jag forsoker att inte ha allt for hoga forvantningar.

Hollywoodfantasin far overga till realism men ribban ligger pa sin plats.

For nagra veckor sedan, ja, 2 tror jag bestamt, var jag ute med John, en av mina battre vanner har i New York. John ar en stilig man pa 24 jordsnurr som vandrat med mig genom grat och skratt, han ar en utmarkt klippa att luta sig mot och ger exelenta rad nar man ar forvirrad. Sondagen den 13 september tog han mig till "Red Lobster" och bjod mig pa middag for nastan $100. Jag har aldrig letat efter en kille med fet planbok, jag tycker en riktig kvinna ska kunna sta pa egna ben, kanske bros jag pa min kara mor, men nog ar det harligt med en man som vet hur man skammer bort en dam.

Vi skrattade och hade trevligt tills midnatt...

Jag tycker inte att en picknick pa en parkbank varderas mindre om det finns en tankte bakom det. En helkvall pa broadway eller en filmkvall hemma i soffan spelar heller ingen roll men det handlar om syfte, och hur mycket energi gossen valjer att lagga. Romantik ska inte pushas, utan komma naturligt. Personligen ar jag inte ute efter Mr-Perfect, bara efter Mr-Perfect-for-me...

Det ar nar man umgas med killar som John man inser att grabbarna som ringer kl 2 pa natten och undrar om man inte ska ses en stund pa McDonalds inte ar so himla mycket att ha.

Den kategorin har manga ganger talat om for mig att min dromprins kommer aldrig komma , mina krav kommer aldrig uppfyllas och min hoga standard exicterar inte.

-Tank det gor den visst, och seglar ingen charmprins forbi i detta liv so far det val vara da. Varfor ska jag, eller nogon annan heller for den delen, noja sig med mindre an vad man fortjanar?

Med snuva och dunkande huvud sluter jag ogonen och uppskattar att jag ar jag. Jag ar inte perfekt men varje dag forsoker jag bli det basta jag kan bli, och mycket mer kan jag ju inte gora.