Harliga Host!

Oh antligen har arets forsta hosttecken vagat sig fram! Manga blir deprimerade nar hosten faller pa plats men jag alskar manaderna innan snon faller. Nar allt ar gratt och oranget, nar morkret faller innan kvallen slagit in och nar kaffe aldrig smakat battre.


Med stora sockar och varm kofta kurar jag under en varm filt och sneglar ut i dimman. Luften ar harligt sval och en halsduk kanns bekvan och gosig.

Det ar sadanna dagar man vill spendera med goa vanner. Ga langa promenader och samtala om meningen med livet, baka kanelbullar med mormor, eller ga pa bio med nagon man inte traffat pa lange.
Mamma och jag akte alltid ut till Drottningholm nar jag var liten. Dar plockade vi kastanjer, drack varm choklad och bara umgicks. Tider jag ibland kan komma att sakna.


Hosten innebar ocksa skolstart. Men inte langre. Nu ar jag vuxen. Klingar inte alls so klart i mina oron. Vuxen? Vad innebar det, att man maste betala sjalv, laga mat och diska och vara oberoende. Man ska vara klok, ta forstandiga beslut, dricka kaffe och lasa korsord.

Man kanske skulle borja anvanda halvtids-glasogonen lite oftare?

Jag langtar tillbaka till skolan. Kanske inte alla stunder men sjalva kanslan, andan och nostalgin. I lagstadiet nar man kastade kula, hur ofta gor man det idag lixom? Eller skolavslutningarna, for att inte tala om sommarlov!

Gymnastiklektionerna vi alltid forsokte smita ifran och matten vi flirtade oss igenom. Discon och skolbal, klassfest och fodelsedagskalas. Klassresor och konfirmation.
Upptradanden i musik och dans, och turneringar i idrott skolorna emellan.


Ahh det var manga ar sedan nu...


-Nu sitter jag har, i New York X-antal ar senare och har blivit 21. Jag ser tillbaka pa det som var da, tider som gatt forbi och tyvarr aldrig kommer komma igen. Allting som var, som idag bara ar ett minne.

Vanner da, vanner nu, somliga gamla somliga nya. Jag kan inte hjalpa att onska att allt skulle vara som det var da. Samma tjejgang, samma sota killar, samma larare och samma platser.

Men livet gar vidare, och vem vore jag idag om inte for alla underbara manniskor som funnits och fortfarande finns i mitt liv. Det ar tack vare erfarenheter, jag har kommit dit jag ar idag.


Mentalt och fysiskt. Lycklig i NY. Glad for vad jag har, och tacksam for vad jag fatt.

Detta inlagg ar en hyllning, ett tack till alla manniskor som funnits eller tagit del av nagot slag i mitt liv.

Jag saknar, men jag minns! Och jag kommer aldrig att glomma...